Det här med kulturella skillnader är alltid lika kul. Något som är närmast förbjudet på ett ställe kan vara fullkomligt naturligt någon annanstans. Ta bara det här med vitt bröd och chips som kan anses som bra mat eller rena giftet beroende på var man befinner sig.
Jag var nyligen i den lilla orten Maidenhead några mil utanför London. Istället för att jag som vanligt skulle utbilda löpare i effektiv löpteknik var det jag som satt i skolbänken. Ämnet var dock detsamma – effektiv löpteknik. Under några dagar gick vi igenom i detalj vad som gör ett löpsteg effektivt, hur man lär ut det, hur man identifierar brister (t.ex. en arm som svänger lite mycket i sidled) och hur man ”botar” dem. Så var det en hel del anatomi, som förklaringen till varför lite klena rumpmuskler (pga för mycket sittande på kontorsstol) kan ge skador på vaden.
De som höll i utbildningen var minst sagt kompetenta. Träningsfysiologen Alex Drummond med koll på samtliga ben, muskler, senor och nerver i kroppen och hur de påverkar löpsteget. Och Mike Trees med förflutet som professionell triathlet (satte bl.a. brittisk rekord på Ironman-distans i mitten av 90-talet) men som framför allt haft stora framgångar som tränare med landslagsuppdrag och som tränare för brittiska och japanska olympier i långdistanslöpning och triathlon.
Vi var åtta stycken tränare på kursen, sju män och en kvinna. Kursdeltagarna var mellan cirka 32 och 44 år gamla. Alla relativt vältränade och hälsomedvetna. Varje dag dukades det fram lunch. Och i min svenska värld är det naturligt att människor som är mycket intresserade av idrottsliga prestationer även är intresserade av en nyttig och prestationsfrämjande kost. Men nu var vi i Storbritannien. Och då äter vi som britter.
Nej, vi fick ingen pint till maten, men det serverades trekantsmackor av formfranska och chips! Jag tar det en gång till: vitt bröd och chips! Skulle det serveras på en svensk skola skulle det väl närmas orsaka en proteststorm på nationell nivå och prat om barnmisshandel. Men här stod hälsomedvetna träningsfanatiker och mumsade degigt vitt bröd och chips och tyckte inte det var något konstigt med det.
När jag nämnde för Mike Trees att Storbritannien nog är det enda land i världen där man skulle servera chips till lunch tittade han mest förvånat på mig. ”Tja”, sa han, ”jag har ju bott i Japan i många år och där äter de valkött och dricker öl på fredagen när de ska tävla på lördagsmorgon. Jag skulle aldrig dricka öl kvällen innan. Men det är olika hur man ser på det”.
Så enkelt är det. Man gör olika. Efter att ha konstaterat det tog vi en näve chips till, hällde upp varsin kopp te och fortsatte med utbildandet.
