Träningsmode – en kort överblick! – Fredrik Zillen

Varför har i princip alla kvinnor på ett gym långa tajts? Grabbarna kör med alla möjliga längder och varianter men kvinnorna ska ha långa tajts på benen. Punkt. Det gäller även för träning i 38-gradig värme. Och varför skiljer sig kläddesignen så enormt mellan multisportare och triathleter? Det är dags för ett blogginlägg om träningsmode och grupptillhörighet.

Mode är krångligt. Kläder som är snyggt ett år är fruktansvärt fula några år senare, och tvärt om. Nu gäller inte det alla typer av kläder. Vissa plagg är helt enkelt skapta för att bestå medan annat knappt håller en säsong (kommer någon ihåg ponchon som var extremt populär bland kvinnor under tre månader typ 2006?). Men så är det väl med de flesta konstarter. En del filmer, böcker, konstverk och viss musik står sig. Andra blir pinsamma tidsmarkörer som ingen kan ta på allvar efter att just den vågen har svept färdigt över världen. Så varför skulle design av kläder vara annorlunda?

Vissa saker slutar man helt enkelt tycka är fint. Herregud vad vi i våra midjekorta kavajer med uppkavlade ärmar skrattade åt folk som hade rutig flanellskjorta och stickade koftor. I alla fall tills plötsligt Guns ’n Roses och Nirvana (märklig combo) i början av 90-talet gjorde dem till var mans egendom. Då var det plötsligt den vita kavajen och pastellfärgerna som var fula trots att de superheta bara året innan.

Vissa moden är mest konstiga. Som sommaren 1985 när många unga tjejer hade ögonskugga i orange som gjorde att de såg sjuka ut. Så finns det klädtrender som mest bara är rejält opraktiska. Typ som det där med ”häng” på byxorna som gällde i början av 2000-talet. Jag är med på att det fanns en viss nyhet och lockelse i att ha byxor så långt ner att underkläderna syntes mer än vad som varit brukligt. Det hela eskalerade dock till oanade höjder. Till slut skulle ju brallorna hänga så långt ner att grabbarna, för det här handlade mest om tonårsgrabbar, var tvungna att hålla i dem med ena handen eftersom de satt halvvägs ner på låren och ramlade ner om de inte höll i dem. De kunde aldrig göra saker med båda händerna samtidigt eftersom byxorna då hamnade runt vristerna och att försöka gå snabbt eller springa till bussen var det bara att glömma. Tänker inte döma modet som fult (men det var det). Istället är det just den opraktiska sidan jag vänder mig mot.

Annons från 1989. Inget nytt under solen. Tajts som var heta 1989 skulle vara det även sommaren 2016 då färglada byxor verkar göra ett återtåg.

Har nu noterat ett relativt nytt mode som är opraktiskt på ett sätt som gör att jag inte riktigt begriper varför ingen gör uppror mot det hela. Under ett besök på ett stort och mycket välbesökt gym noterade jag för ett tag sedan att alla kvinnor hade långa byxor, modell tajts. I och för sig har det under förra året börjat komma tajts för kvinnor som är bra mycket mer djärva i färgval och mönster än tidigare, något som verkar blomma ut rejält i år. Men är det inte märkligt att alla har exakt samma typ av benbeklädnad? Det spelade ingen roll om jag tittade in i gruppträningssalen, hängde bland maskinerna eller de fria vikterna – alla kvinnor hade långa tajts. Grabbarna däremot hade långa tajts, korta tajts, tajts som slutade precis under knäna, stora pösiga långbyxor i bomull, lite smalare långa byxor i polyester, gigantiska basketshorts och shorts av fotbollsspelarmodell. Men tjejerna hade långa tajts. Punkt. Har efter det noterat byxvalet hos gymbesökarna vid ett flertal tillfällen och på lite olika platser. Visst kan man hitta en och annan kvinna som har trekvartsbyxor, men många är de inte. Och de med korta byxor, oavsett om de är tajta eller inte, är extremt sällsynta. Och nu kommer det konstigaste som blev startpunkten för detta blogginlägg: Till och med när jag kör rörlighetspass i ett rum med 38-gradig värme och 60-procentig luftfuktighet är det långa tajts som gäller på kvinnorna (alltid minst 90 procent kvinnor på de passen dessutom). Varför? Det är jättevarmt där inne. Dör de inte av ett kombinerat svett- och värmeslag? Har du aldrig provat träning i ett sånt där varmt rum kan jag meddela att jag svettas så mycket att handduken jag står på under passet är väldigt mycket blötare efter träningen än den jag använt för att torka mig efter duschen. Det är knasigt varmt och alla svettas som grisar. Och ändå tycker i princip alla kvinnor som är med på passen att långa byxor är det fiffigaste att ha på sig.
På överkroppen har gymkvinnorna i och för sig ofta väldigt tunna linnen som exponerar ryggen ganska rejält, vilket möjligen skulle kunna ses som en kompensation för de välklädda benen. Men från midjan och nedåt ska det täckas helt.

Nu har jag inte gjort någon större studie i ämnet men jag tänker ändå slänga in lite tankar kring vad det här kan bero på. Först: det är viktigt att tillhöra en grupp. Att få vara en del av en grupp är en mänsklig, grundläggande drift som skrivits många böcker om. Ett exempel är ”Flykten från friheten” av Erich Fromm som är en klassiker inom socialpsykologisk litteratur och som beskriver de mekanismer som gör att människor har svårt att vara ”för fria” vilket är orsaken till att vi söker oss till massrörelser som möjligen begränsar vår personliga frihet till förmån för att få tillhöra en grupp (en del av att vara ett flockdjur). Ett relativt enkelt sätt att känna sig som en del av något större (den specifika gruppen) är att använda sig av modemarkörer av olika slag. Även personer som brukar framhärda att de inte tycker mode är viktigt och hånskrattar åt alla ytliga ”modeslavar” brukar klä sig ungefär likadant. De vill tillhöra gruppen ”vi som föraktar modeoffren” och klär sig som de gör i den gruppen – svart, och så ska det se ut som om man har sovit i kläderna.

Vill man se ut som om man är väldigt seriös i sin styrketräning gäller det alltså att klä sig så som man gör i gruppen ”Vi som är seriösa med styrketräning” och där gäller långa tajts för kvinnor just nu. Det är lätt att tänka sig att det till viss del har att göra med att crossfit och träning med skivstång och andra fria vikter blivit extremt populärt de senaste åren. 2003 var det få som gjorde marklyft om man inte var seriös byggare eller lyftare och kvinnorna bland de fria vikterna var lätträknade. Nu är det (glädjande nog) mer uppblandat och man kan även se pensionärer med en skivstång i händerna. Till stor del kommer förändringen från att crossfit blivit en så populär träningstrend världen över. Med det följer så klart det mode från USA som utvecklats i crossfit-världen. Och det absolut mest populära bland de kvinnliga crossfit-stjärnorna när de tävlar är………(få se om du kan gissa)…..….jättekorta tajts!

”Va, där är ju tvärt om”, kanske du tänker. Visst. Men i vår kroppsfixerad värld krävs det rätt mycket självförtroende (och skygglappar för att stänga ute alla dreglande blickar) för att en kvinna ska ha på sig pyttesmå och jättetajta byxor när de går till det lokala gymmet för att köra marklyft. Därför kör man på det näst bästa, långa tajts, vilket också ofta är det som gäller för crossfitstjärnorna när de väljer något annat än de små rackarna. Detta gör att just nu signalerar ”långa tajts och litet, tunt, tajt linne” att man tillhör eller vill tillhöra gruppen ”vi som tar träning med fria vikter på allvar”. En signal som går fram både till de andra i samma grupp och de som står utanför. Man får känna gemenskap och kan hälsa på likasinnade (precis som att landsvägscyklister hälsar på andra landsvägscyklister men helst inga andra som cyklar, möjligen undantaget MTB-cyklister om de ser tillräckligt proffsiga ut).

Kom nu inte dragande med förklaringen att kvinnorna har tajts för att de inte hindrar den i crossfit så viktiga rörligheten. Om så vore fallet skulle väl inte grabbarna kunna tävla i betydligt större och luftigare kläder. Lite som när kvinnor som spelar Beachvolleyboll försvarar den idiotiska regeln att deras små byxor inte får vara bredare än 5 centimeter vid höften med att de själva föredrar det så eftersom allt annat vore att inskränka på rörligheten. Herrarna spelar ju ofta i gigantiska badshorts. Tror inte de skulle göra det om de var så fasansfullt mycket i vägen.

Vilken tur att vi har alla härliga seriöst tränade män som är så fria från alla modekrav. Eller hur? När det gäller gymmens manliga besökare klär de sig som sagt ofta mer varierat. Ett skojigt mode är dock att killarna som hänger bland de tyngsta vikterna gärna har jättemycket kläder på sig. För även om kvinnorna har långa tajts har de som sagt ganska lite på överkroppen. De tuffa grabbarna är det lite tvärt om då de istället gärna har flera tröjor på sig och gärna en huvtröja, självklart med huvan uppfälld. I bland även mössa under huvan. Men man kanske blir kall av att sitta på en bänk och hålla på med telefonen, vilket verkar vara huvudsysselsättningen för männen med huvorna uppfällda. Gigantiska hörlurar under huvan är också ett måste. Och gärna ett rejält tyngdlyftarbälte till hands, även när de kör dips eller andra övningar där de inte fyller så mycket funktion. Har de även långa väldigt pösiga byxor kan man vara säker på att de också har en proteinshake inom räckhåll (och biceps som mina lår).

Varför klär sig byggargrabbarna i relativt tjocka huvtröjor i bomull? Gissar att de själva skulle svara att de vilar länge mellan seten för att orka lyfta tyngre och inte vill bli för kalla. Eller så kan man fråga Erich Fromm om vilken grupp de vill tillhöra. Går ofta att utläsa på deras tröjor som gärna pryds med: ”Gold’s Gym” vilket var det hetaste kroppsbyggarstället i världen i slutet av 1970-talet då Arnold hängde där. Och då hade man huvtröja i bomull. Funktionsmaterial var inte uppfunnet än. Så även om huvbärarna inte ens var födda när Gold’s gym var som hetast signalerar det fortfarande ”Vi som är superseriösa med att få så stora muskler som möjligt”. Att Sylvester Stallone för evigt gjorde träning med huvan uppfälld odödlig när han sprang uppför trapporna i ”Rocky” har så klart även gjort sitt för att för evigt låta den grå huvtröjan vara en tydlig markör och ikon för vem man vill vara och vilken grupp man vill tillhöra.

Så här kan man hålla på med de flesta sporter. En kul grej är till exempel att multisportare och triathleter klär sig ganska olika när de idrottar, trots att de ofta brukar köra båda sporterna. Triathleterna klär sig gärna i åtsittande och glansiga kläder och förvånansvärt ofta i färger som rosa och bebisblått och en del andra rätt grälla färger. Det är också mycket vitt. Som vita cykelskor, vita strumpor, vita kläder och hjälmar och cyklar och solglasögon.

För multisportare är det mycket mer dova färger som gäller, som mörkblått och militärgrönt, gärna med inslag av kamouflagemöster och kaki, allt kryddat med lite accenter som gärna drar åt orienteringsskärmsorange (ja, jag generaliserar). Men det är ju bara att titta på de två sporternas ursprung för att förstå varför. Multisporten har sina rötter i äventyrsexpeditioner och orientering medan modet i triathlon är kraftfullt influerat av cykelsporten. Det är därför triathleter kan vara så där härligt feminint maskulina som endast cykeltokiga italienare kan vara medan multisportare gärna ser ut som ett kärleksbarn mellan Annichen Kringstad och Doktor Livingston.

Linne av den lite mer minimalistiska slaget från Falmouth Road Race 1978.

Inom de olika sporterna finns också massor av specialregler, inom cykling är är det nästan löjligt reglerat med vad man får och inte får ha på sig (har du svarta strumpor eller ärmlös tröja kan du fetglömma att få cykla i gruppen). Man kan som simmare heller absolut aldrig ha klocka på sig i simbassängen även om det är en modern rackare som mäter längder och puls, mm. Och gud nåde den triathlet som har keps! I triathlon har man skärm. Varför? Så är det bara! Var på Mallorca för ett par år sedan inför tävlingen Ironman Mallorca 70.3. Även om tävlingen går i början av maj kan det vara riktigt, riktigt varmt vilket en person i mitt sällskap kom på dagen innan tävlingen och gick iväg för att köpa något som skulle skydda huvudet mot det kraftiga solskenet. Måste säga att jag fick uppbåda all min kraft för att inte börja skratta när personen i fråga kom tillbaka med en skärm. Att huvudet skulle bli väldigt exponerat för solen var liksom ointressant. Är man triathlet har man skärm, inte keps. Nu har triathlonllinnena som lämnade magen bar och till det ett par stiliga speedos verkat försvunnit från tävlingsbanorna (i alla fall nästan). Men än är det fortfarande långt från multisportens klädkodex. Och eftersom allt kommer tillbaka är det bara en tidsfråga innan vi ser manliga triathlter med ”mankini” igen.

Luftigt löparlinne och korta, fladdriga shorts gäller för mig då jag kan signalera vilken grupp jag vill tillhöra. Att jag tycker det är bekväma plagg hör inte hit. Inte heller att min fru innerligt hatar den här längden på mina byxor, speciellt när jag har en ordentlig rand på solbrännan av cykelbyxorna en bit ner.

Då jag ändå mest bedriver löpverksamhet måste jag väl säga några ord om modet bland löpare. Även här finns så klart kläder som signalerar att man vill tillhöra en speciell grupp. Personligen gillar jag att springa i riktigt korta split-shorts och ett lätt och luftigt löparlinne. Varför? Därför så klär sig endast riktiga hard core-löpare av den gamla stammen. Och det är en grupp jag gärna vill visa att jag tillhör. Jag är nog per definition inte en hard core-löpare av den gamla stammen. Jag är tränare (dock utan glansig overall, lätt ölmage och visselpipa). Men genom att anamma hard core-löparnas attribut kan jag ”fly från friheten” att ta på mig det som råkar ligga närmast utan istället ta på mig attribut som gör att jag får kliva in i en grupp med tydliga gränser och regler, som Erich Fromm skulle sagt.

Vill man se mode bland löpare från 1969 och framåt har amerikanska Runners World gjort en fin liten genomgång av det och det är även därifrån jag har hämtat två av bilderna till den här artikeln: ”50 years of dubious running fashion”.

OBS: Jag tycker man får klä sig precis som man vill. Vill du ha långa tajts eller skoteroverall när du tränar ska du så klart ha det. Är dock fascinerad över företeelser som speglar samtiden (det lät ju extremt pretentiöst) och ville bara redogöra för några iakttagelser jag gjort.