Så springer maratoneliten

Folk påstår så mycket. Elitlöpare sätter ner framfoten först. Elitlöpare har armbågen i den här vinkeln. Elitlöpare tar så här många steg i minuten och är välbalanserade så de tar lika långa steg med höger och vänster ben. Men istället för att hålla på och gissa och hänvisa till obekräftade rykten och anekdoter finns nu facit. Tja, inte inte riktigt. Men Internationella friidrottsförbundet har nyligen presenterat en rejält stor biomekanisk studie där de tittat på deltagaran vid Friidrotts-VM i London förra året. Därför kan vi med relativt stor säkerhet: så här sprang de åtta bästa i världen maratonlöparna på herr- och damsidan under VM 2017.

Det första jag vill påpeka är att det är skillnad på de som är bäst i världen och dig som läser den här texten. Bara för att en elitidrottare gör på ett sätt är det inte alltid säkert att det är det bästa för de som är mer på motionsnivå. Typ som när norska längdlandslaget tränar 90 procent av tiden lågintensivt och 10 procent högintensivt kanske det inte är det optimala upplägget för en som springer 2-3 gånger i veckan.

Men nu över till studien. Vid en första anblick är det anmärkningsvärt hur mycket fart herrarna tappade från 25km och framåt. Se bild här nedan.

Vill man ha en bra tid är det sällan en bra idé att springa första halvan snabbare än andra. Alltså borde kvinnorna ha disponerat loppet bättre. Men riktigt så enkelt är det inte. Är det mästerskap måste man ta hänsyn till vad konkurrenterna gör. Det är mentalt väldigt svårt att tappa en ledargrupp och istället hamna i ”ingemansland” eller med en lite långsammare grupp som man kanske måste springa ifrån mot slutet. Det är också rent fysiskt lättare att ligga i vinddraget i en grupp. Det gälle

r så klart främst om det är motvind men i de farter som löparna har under ett OS är det bra att ligga ”på rulle” även om det är vindstilla. I herrloppet var det helt enkelt en fartökning där de fick välja mellan att gå med och hoppas att det håller eller hålla sitt eget tempo och hoppas att ledargruppen inte försvinner för långt fram och att de bränner sig av fartökningen. Här har de som känt sig starka gått med, vilket inkluderade de som också slutar främst i herrloppet. Sedan har de varit tvungna att slå av lite på takten för att ta sig i mål. Men då hade de redan knäckt ett flertal konkurrenter, vilket ju precis var meningen.

Damloppet hade en helt annan karaktär. I och för sig höll inte heller de ett så jämt tempo. Fartökningen kom bara lite senare. De började i ett lite avvaktande tempo fram till halvmaratonpasseringen och sänkte sedan farten lite till. Ingen ville riktigt ta initiativ. Men när det var ca 7 km kvar skedde en rejäl fartökning när de bästa tröttnade och drog upp farten för att skaka av sig så många som möjligt. I framför allt damloppet var det tydligt hur mycket de som inte orkade följa med i tätgruppen tappade sugen då det inte riktigt fanns tid kvar att komma tillbaka som det gjorde hos herrarna. Är man med för att vinna är det helt enkelt svårare att motivera sig att kämpa för en åttondeplats. De åtta första löparna i mål låg alltså tillsammans fram till ca 35-km-markeringen. Då gick farten upp betydligt. De fortsatte att hålla ihop ett tag till men en efter en tappade tätklungan. Och när de väl gjort det sjönk deras fart en hel del. Självklart handlar det om fysisk trötthet, vi pratar ändå om slutet på ett maraton i VM, men den mentala aspekten när man känner att man inte längre orkar följa täten ska inte underskattas.

Häl eller framfot eller mitt på foten
Vilken del av foten som sattes ner i marken först kollades också. Här blir det lite lurigt då definitionen av ”Häl-landning” är att hälen på skon nuddade marken först, se bilden här nedan.

Men som jag tjatat om många gånger: vilken del av en sko som nuddar underlaget först säger inte alltid så mycket om hur belastning fördelades mellan häl och framfot. Men nu är det på detta sätt man i studier brukar definiera ”landning”, eller ”footstrike pattern” som det heter i original. Men med tanke på hur många gånger i månaden jag får höra tvärsäkra påstående om att ”duktiga löpare sätter alltid ner framfoten först” kan vi konstatera att under fjärde varvet och sista varvet satte 67 procent av hela starfältet bland herrarna ner hälen först, 20 procent ”midfoot” och 3 procent framfoten. Bland damerna var siffrorna: 73 procent häl, 24 procent midfoot och 3 procent framfot. Man kan i och för sig notera att bland de åtta snabbaste kvinnorna var fördelningen 3 st häl, 4 midfoot och 1 framfot, så där var midfoot och framfot lite överrepresenterade. Å andra sida satte alla de fyra första herrarna ner hälen först alla fyra varven så man kan på inget sätt ta fördelningen hos damerna och dra slutsatsen att hållandning är dåligt. Alla siffror och procent alltså under fjärde och sista varvet. Det är lätt att tro att löparna börjar på framfoten och sedan går över till midfoot och häl längre in i loppet när de blir tröttare. Men så behöver det inte alls vara. Till exempel hade vinnaren Rose Chelimo (Kenyafödd löpare som tävlar för Bahrain sedan 2015) hällandning de två första varven och midfoot de två avslutande. En möjlig förklaring till förändringen är att hon sprang fortare de två sista varven då en del löpare (men långt ifrån alla) ändrar lite på sitt löpsteg beroende på fart.

Frekvens
Rose Chelimo hade en stegfrekvens på 198,6 steg/min under det fjärde och sista varvet, vilket var högst bland de åtta första löparna. Lägst i den gruppen hade Helah Jelagat Kiprop med 165 (båda siffrorna gäller varv 4).
Tittar vi på varv 4 även för herrarna så varierade stegfrekvensen mellan Storbritanniens Collum Hawkings 193,8 och Gideon Kipketers (Kenya) 171,6 steg/min. Det ska dock sägas att löparna höll lite olika fart under de olika varven. Till exempel var Hawkings faktiskt snabbast under sista varvet 18,64 km/t, och därmed den ende som sprang fjärde och avslutande varvet snabbare än det tredje. Då är det inte konstigt att frekvensen går upp då den i regel hänger ihop med farten. Vill man grotta ner sig totalt är det kul att även studera hur svagheter börjar synas mot slutet. Till exempel hur Daniel Wanjiru (Kenya) tog 11 cm olika långa steg med höger och vänster ben under sista varvet. Det är också tydligt hur en del sänker sin stegfrekvens när de blir trötta medan andra mer tappar steglängd (vanligast). Till exempel tappade Tamirat Tola (Etiopien) steglängd från 177 cm till 153 cm från tredje till fjärde varvet medan han i princip håller samma stegfrekvens hela tiden.

Friidrottsförbundets rapport berättar också om vinklar i olika leder vilket är intressant om man är extremt nördig, men har väldigt liten praktiskt betydelse för vanliga löpare. Kan väl bara konstatera att rådet ”man ska alltid ha armbågen i 90 grader” inte direkt speglar verklighetens elitlöpare. Armbågarna är i genomsnitt lite vassare när händerna är framme. Men den exakta vinkeln skiljer sig också åt hos de åtta bästa löparna som studerades. Det var +/- 5 grader för damerna och +/- 7 grader för herrarna när armarna gungat fram. När armen gungat bak är skillnaden i vinkeln i armbågen för damerna +/- 10 grader och +/- 8 grader för herrarna. Som vanligt, det är skillnader på vinklar, frekvens, fotnedsättning, kontakttid, mm även hos de bästa även om man kan se att det finns tydliga mönster hos alla elitlöpare.

För den som undrar: nä, det presenterades inte några biomekaniska data för Micke Ekvall som sprang in på plats 32 med tiden 2.18.12.