Den här texten är för alla er som är så där nördigt intresserade av detaljer om hur olika saker kan påverka effektiviteten i ett löpsteg. Eftersom jag inte gör annat än analyserar löpsteg hela dagarna kan jag se mönster i hur olika sätt att springa påverkar olika parametrar som är viktiga för effektiviteten. Och det här är något jag ser relativt ofta. Att ha foten så kort tid i marken som möjligt, dvs kort kontakttid, är av godo. Ju kortare tid foten är i marken desto mer returenergi från kroppens elastiska strukturer. Allmän styrka och spänst är viktigt för kontakttiden, men när det gäller hur du rör dig är en av de viktigaste faktorerna var du landar i förhållande till tyngdpunkten. Landar du längre fram får du i regel längre kontakttid (och lägre vertikal kraft som också minskar gummisnoddseffekten). Här en löpare som vid två tester landat exakt lika långt framför tyngdpunkten, 115 mm. Vi första testen (stora, ljusa pilar) var lutningen 11 grader framåt. Det gav en kontakttid på 256 millisekunder och en energiretur på 27,7 procent (ju mer desto bättre). När löparen vid test 2 (små, mörkare pilar) rätade upp sig och fick en lutning på 4,7 grader var landningen i förhållande till tyngdpunkten alltså fortfarande 115mm. Men kontakttiden sjönk till 238 millisekunder och energireturen ökade till 34,7 procent, vilket alltså gör löparen mer energieffektiv. Kanske inga konstigheter. Men då jag ofta hör löpare säga att de försöker luta mer framåt för att landa mer under sig för att korta kontakttiden samtidigt som många (speciellt män) lutar alldeles för mycket framåt tänkte jag bara visa hur det ofta kan se ut när man testar det hela.
OBS: Vill också påminna om att precis som med allt annat kan det funka olika för olika löpare vilket gör att en del får kortare kontakttid av att luta lite mer framåt.
