I princip kan man säga att tre saker kostar mekanisk energi när du springer.
1. Att flytta dina kilon upp från jordens yta, ju fler centimeter du måste flytta tyngdpunkten vid varje steg desto mer energi kostar det.
2. Att flytta på kroppsdelarna med muskelkraft flytta på kroppsdelarna.
3. Inbromsning/acceleration. När du sätter ner foten kommer dina kilos rörelse framåt att bromsas in lite grand för att sedan accelerera vid frånskjutet. För att förstå det här kan man tänka på simning. Tar man väldigt få armtag per minut kommer man att tappa fart mellan armtagen vilket tvingar till en större acceleration för att bibehålla snittfarten. Det kostar mindre energi att behålla momentum framåt än att behöva accelerera i ett så trögt medium som vatten. Den här inbromsningen syns inte vid löpning så som den gör när man simmar, men den finns där och ju mindre inbromsning desto billigare springer du.
De tre punkterna här ovan är listade i den ordning de kostar energi. Att lyfta kilon från marken är en väldigt stor del av den totala energimängd som behövs medan inbromsningseffekten är mer marginell.
Eftersom rörelser i höjdled kostar mest energi när man springer är det logiskt att man borde man sikta på att röra sig så lite som möjligt uppåt och nedåt för att spara energi. Men riktigt så enkelt är det inte. Här ett kul exempel från en av dagens kunder då en mycket större rörelse i höjdled SPARADE energi.
Bild 1: Vid en första test rörde han tyngdpunkten 51,9 mm i höjdled (lite blå pil) och vid ett senare test 74,2 mm (stor ljusare pil). Han rörde sig alltså drygt 2,2 centimeter mer. Och det är per steg. Tänk hur många tusen steg du tar på en runda. Multiplicera det med 2,2 cm. Blir ju jättemycket extra energiåtgång då det är cirka 43 procent mer rörelse i höjdled.
Bild 2: En av orsakerna till höjdskillnaden var att löparen som var van vid väldigt hög frekvens, 193 steg/min vid första testen sänkte den till 185.
Bild 3: Den extra rörelsen i höjdled var med och bidrog till en högre vertikal kraft (som var väldigt låg initialt).
Bild 4: Den högre vertikala kraften gav mycket kortare kontakttid.
Bild 5: Den kortare kontakttiden gjorde att mängden returenergi från kroppens elastiska delar gick från 7,3 procent till 35,5 procent. Hade man dubblat den första siffran hade löparen alltså fortfarande hamnat i kategori ”Poor”. Men i andra testet hamnade han i kategorin ”Excellent”.
Bild 6: Så trots en väldigt mycket mer studsande gjorde den korta kontakttiden och energireturen att löparen gick från energiklass B till A+.
Belastar inte högre vertikal kraft mer på kroppen? Jo. Ökar risken för skador? Troligen, även om det inte är säkert. Men allt handlar om vad man vill – springa snabbt eller springa så skonsamt som möjligt eftersom man har dubbla diskbråck. Och bara för att det blev så här för den här löparen är det inte säkert att det funkar lika för dig. Till exempel hade den här löparen en ovanligt hög stegfrekves från start med en ovanligt liten rörelse i höjdled. En del löpare blir faktiskt direkt mindre effektiva av en pytteliten ökning av vertikal rörelse. Det kan alltså vara olika för olika löpare och även för olika farter och väldigt olika beroende på vad man vill åstadkomma med en teknikjustering. Men det är inte så, som det så ofta sägs, att en större rörelser upp och ner automatiskt är dåligt.
Hur funkar det för dig? Vill du veta hur just DU ska göra för att kosta så lite energi som möjligt kan du boka in dig på en analys med mina 3D-kameror och mjukvaran MotionMetrix och få hjälp av mig att bli mer energieffektiv. Funkar utmärkt för alla, från rena nybörjare till landslaget.
Läs mer och boka här: MotionMetrix
Så här tycker de som fått hjälp av mig: Omdömen och betyg
