Nike har släppt data från hur det gick till när de testade 16 löpare för att välja ut de tre som till slut kom att springa det första försöket att springa ett maraton under två timmar. Alla var/är fantastiska löpare. Desto mer spännande att notera hur de faktiskt inte hade så högt testvärde för syreupptag, endast 71 ml/kg/min i genomsnitt och en så lågt som 62, vilket många duktiga motionärer matchar eller har ett högre värde. 

Det var lite som tv-programmet ”Idol”. Först fanns det många att välja på, det vill säga alla framstående löpare som sponsras av Nike. Sedan valdes 16 löpare ut till ”fredagsfinalerna”, det vill säga fick ingå i de slutgiltiga testerna som avgjorde vilka man trodde mest på och lät flyga till Monzabanan i Italien för att de drömgränsen en match. 

Nej, vi får inte veta individuella data från alla löparna. Allt är anonymiserat. Men rätt kul ändå. Läs själv här. https://journals.physiology.org/doi/abs/10.1152/japplphysiol.00647.2020

De 16 löparna kom ”övervägande från Östafrika” och hade ett snitt-pers på 1.00.04 på halvmaraton och 2.08.40 på maraton. Tydligen la man extra fokus på de som var specialister på halvmaraton med tanke på att de måste kunna hålla en rejält hög fart under längre tid. Visst är uthållighet viktigt, men man måste så klart även ha en riktigt bra snabbhet för att kunna hålla de 21,1 km/t som krävs under två timmar. Till exempel hade ju Zersenay Tadese världsrekordet på halvmaraton just då med tiden 58.23 (nu är det Kibiwott Kandie, Kenya, som den 6 December 2020 sprang på 57.32). 

På tio av löparna kollades hur de landade och det konstaterades att sex av dem satte ner framfoten först och fyra satte ner hälen först. 

Att det är viktigt med en kort kontakttid är något jag ofta tjatar om. Detta för att du med kortare kontakttid får mer returenergi från elastiska strukturer i kroppen (senor, bindväv, muskler, osv). Man kan få tillbaka upp mot 50 procent av den energi man lägger i strukturerna. Då jag i varje dag mäter detta på löpare vet jag att det inte alls är ovanligt att motionärer får tillbaka typ 5-7 procent vilket alltså är rätt lite jämfört med de bästa. Vikten av kort kontakttid gäller i alla farter men speciellt när det går fort. Det visade sig också att den löpare i Nikes testgrupp som hade kortast kontakttid också var den som hade det mest energieffektiva löpsteget, något som tydligt visar hur viktigt det är med kontakttid och ”pjongeffekten”. 

För att få till en kort kontakt tid och bra returenergi måste man bland annat ha en hög vertikal kraft. Appliceras för lite kraft dras inga ”gummisnoddar” ut i kroppen vilket gör att du inte får så mycket returenergi. Rör man sig väldigt lite upp och ner är det svårt att få till en tillräcklig vertikal kraft. Ja, det kostar extra energi att lyfta kroppens kilo i höjdled, men om de här löparna skulle minimera höjdförflyttningen är det högst troligt att de förlorar mer på grund av minskad returenergi än vad de vinner med minskad höjdledsförflyttning. Därför blir det lite förvirrande när studien visar att de hade en ”vertical ocillation”, det vill säga hur mycket de rörde tyngdpunkten upp och ner, på 4 centimeter. Det är helt orimligt lite. Inte för att jag har testat löpare i samma kaliber om Eliud Kipchoge, men jag vet på tiondels millimetern hur mycket David Nilsson och andra landslagslöpare rör sig i höjdled. Och de är inte i närheten av 4 cm. Har du en klocka som visar rörelser i höjdled är jag rätt säker på att inte heller du är i närheten av 4 cm utan rör dig betydligt mycket mer upp och ner. Då är ändå rörelser alltid större i högre fart och du är inte i närheten av 21 km/t på dina rundor. Förvirringen minskar dock om man läser studien där definitionen av ”vertical ocillation” finns. Eller rättare sagt, jag läste men läste för snabbt och missade ett ord och då hörde av mig till skaparen av MotionMetrix, Fredrik Gustavsson, för att fråga hur det här hänger ihop. Vet ingen som är så kunnig som han när det gäller biomekanik i löpning. Det jag missat var att 4 cm gäller tyngdpunktens rörelse ”throughout stance”, dvs endast under tiden de har foten i marken, vilket är extremt kort då de har en kontakttid på 0,16 sekunder. Hur stor den totala rörelsen är om man även räknar flygfasen, nämns inte. Ville bara påpeka det så du inte blir helt förtvivlad när din klocka säger att du rör dig upp/ner väldigt mycket mer än 4 cm. Om du tittar på bilden längst upp på sida (bild från: mysportscience.com). Det är en bild som cirkulerat en hel del i sociala medier och som du ser har de ritat in flygfasen och skriver ”vertical ocillation” utan att specificera att de inte tagit med flygfasen. Det är därför jag har markerat de fyra centimetrarna som både ”Rätt och fel”. Ja, de rörde sig endast 4 cm upp/ner. Men nej, det gäller alltså bara under den tid de hade foten i marken, inte den totala höjdförflyttningen.

När vi ändå är inne på det här ämnet kan jag berätta för alla som har klockor som mäter vertikal rörelse gör det genom att mäta hur mycket pulsbandet för sig upp/ner. Det är inte alls samma sak som hur mycket tyngdpunkten rör sig upp/ner. Och det är tyngdpunktens rörelse som är viktig. Lyssna gärna på mitt avsnitt av ”Löpteknikpodden” om du inte gjort det då jag reder ut hur det funkar. Finns där poddar finns, samt på den här sidan. Och vill du veta hur mycket du rör dig upp och ner och hur energieffektiv du är kan du alltid boka in dig för en mätning av det hos mig med mina 3D-kameror och mjukvaran MotionMetrix.

Maximalt syreupptag är typ rätt viktigt i löpning. I princip kan man säga att ju högre syreupptag desto bättre kondition. Normalt ligger herreliten bland uthållighetsidrottare på 70-85 ml/kg/min. Desto mer förvånande en löpare i gruppen hade ett testvärde på 62 och att snittet inte låg högre än 71 ml/kg/min. Den löpare med högst värde hade 84 ml/kg/min vilket är extremt bra. Å andra sidan är ”extremt bra” precis det man kan förvänta sig av dessa löpare. 

Det är lätt att tro att högre syreupptag alltid är av godo, vilket det så klart är även om det är olika viktigt i olika idrotter då till exempel längdskidåkare ofta ligger i topp när det gäller testvärden. Men av någon anledning verkar det funka så i kroppen att om man har ett väldigt högt syreupptag är man mindre energieffektiv. I ordet ”energieffektiv” finns både hur effektiv kroppen är på att producera energi och biomekaniken. Och det är när det gäller hur effektiv kroppen är på cellnivå som det här omvända förhållandet finns – ju högre syreupptag desto lägre effektivitet. Det här är något som de svenska forskarna Mikael Flockhart och Filip Larsen har forskat på och som du kan läsa mer om här: https://www.outsideonline.com/2407295/why-higher-vo2max-isnt-always-better

Nike kunde också konstatera att löparna med de högsta syreupptaget var de med sämst effektivitet, och tvärt om, vilket alltså stämmer fint med det som Flockhart och Larsen konstaterat. 

Det som verkar ha varit mest utslagsgivande när det gäller val av löpare utifrån deras chanser att faktiskt klara tvåtimmarsgränsen var vilken fart de kunde hålla utan att kliva över mjölksyratröskeln. De här löparna klarade alltså av att ligga på 94 procent av sin syreupptagningsförmåga under två timmar. Man kan så klart även hävda att den psykologiska delen inte ska underskattas. Det är gissningsvis inte jättehärligt att ligga så nära gränsen av sin förmåga så länge. Men den delen har vi inga uppgifter om, det vill säga om de även gjordes psykologiska tester och vad de sa. Det vi vet är att ingen gick under två timmar öven om det var nära. I alla fall inte då. Eliud Kipchoge gjorde ju det senare i Wien i oktober 2019.