Om du har fyllt 30 år och av någon outgrundlig anledning tycker det är trevligt att träna är jag rätt säker på att du någon gång har fått frågan om du har en ålderskris. Vill för egen och många av mina vänners räkning härmed bara klargöra en sak: JAG TRÄNAR INTE FÖR ATT JAG HAR KRIS!!!
Ser en efterlysning på Facebook:
”Jag letar intervjupersoner till ett reportage om killar med 40-årskris/livskris som börjar träna cykling. Känner jag någon sådan person eller känner ni någon? Tipsa gärna el dela inlägget!”
Blir så trött. Jag har i över 15 år fått höra att jag troligen har någon form av kris. Men jag har inte haft någon kris. Jag gör saker jag tycker är roliga. Precis som jag alltid har gjort.
När man är ung är man ofta med i idrottsklubbar, man åker på rockfestival, hoppar bungy-jump, springer med tjurarna i Pamplona och andra liknande skojiga saker som förhöjer känslan av att man lever. I alla fall gjorde jag det. Är nog inte direkt ensam. Sedan kommer det för många en period då man kanske måste satsa lite mer på utbildning, visa framfötterna på nya jobbet och leva småbarnsliv med inskolning på dagis och tusen miljarder VAB-dagar samtidigt som man varit så duktig på att visa sina framfötter på jobbet att man fått lite mer ansvar än vad man hinner med på 40 timmar i veckan. Det blir då väldigt lite tid över till klättring i berg eller kurser i hur man dyker med tuber då. Alltså tar den typen av aktiviteter en liten paus.
Men så plötsligt vänder det. Ungarnas immunförsvar blir starkare och som mer erfaren på jobbet behöver du kanske inte vara fullt så nervös och förbereda dig i lika många timmar inför varje möte som tidigare. Det blir dessutom fler semesterdagar när åldern ökar. Det kanske till och med är så att barnen efter ett tag börjar klarar sig rätt bra utan dig.
Så står man där och får plötsligt sova hela nätter och känner sig både piggare på att hitta på skojiga saker samtidigt som man faktiskt har mer tid över till sånt. Och råd. Då är det ju inte så konstigt att man bara fortsätter där man slutade innan barn och karriär tog över. Det vill säga fortsätta med spännande och intressanta aktiviteter som förhöjer känslan av att man lever.
Men det ska du ge fan i!
För om du åker på rockfestival eller, nu när du faktiskt har råd, bestämmer dig för att köpa en motorcykel eller varför inte en landsvägsracer som du bränner runt med på landsvägarna med glädjen pulserande i ådrorna, då är du patetisk. Du är patetisk och har kris. Ålderskris. Och det är något dåligt. Och töntigt. Sa jag förresten att det är patetiskt?
I vår familj var det jag som tog alla nätter med barnen (efter de inledande månaderna med amning). Tappade nappar, mardrömmar eller allmänt ont i magen eller vad som helst, det var i princip alltid jag som klev upp (har extremt lätt att somna om till skillnad från min fru som förresten inte vaknade lika lätt som jag). Hade ett gäng med år då jag led av konstant sömnbrist. Men plötsligt fick jag börja sova ordentligt vilket gjorde att jag fylldes med massor av energi som jag inte visste var jag skulle göra av. Det, i kombination med att barnen krävde allt mindre vakta-varenda-minut-tid gjorde att jag stod där med energi och tid som jag inte visste vad jag skulle göra av. Så jag stack ut och sprang. Började springa en hel del. Fick genast höra att jag hade en för tidig 40-årskris (var alltså drygt 30 år då). Upptäckte att jag tycke det var kul att träna och provade flera sporter vilket gjorde att jag började med multisport. Efter några sådana säsonger kom jag på att det där med orienteringsdelen i multisport inte var min grej och provade en sport som var typ som multisport men med snitslad bana – triathlon. Och om jag fick höra en del om ålderskris när jag körde multisport var det inget mot vad jag fick när jag för att prova på triathlon anmälde mig till Järnmannen i Kalmar. Eftersom jag då var ganska nära 40 år var det självklart åldern som gjorde att jag skulle hålla på och vara patetisk och bevisa hur ung och stark jag fortfarande var. Ha ha, patetiska man i lycra som försöker lura omvärlden att han är 20.
Vid min nästa födelsedag fyller jag 50 år. Kan bara gissa vad en del säger bakom ryggen på mig när jag springer intervaller på idrottsplatsen där jag bor.
Men jag har aldrig haft någon kris. Jag har alltid hållit på på det här sättet, har alltid rört på mig rätt mycket. Tror jag var sex år gammal när jag gick med i min första idrottsklubb och innan dess var klättra i träd något av det bästa jag visste. När jag var tio körde vi cykeltävlingar så det dånade om det på kvällarna om vi inte åkte skateboard eller rullskridskor i olika ramper. Var med i klubbar för friidrott, orientering, hockey, fotboll, slalom och allt vad det nu var. De där få åren med små barn och begynnande karriär var bara en liten vägbula. Ett gupp som gjorde att jag kom ur kurs ett tag innan jag fortsatte på precis samma sätt som jag alltid har gjort och med saker som gör mig glad, vilket inkluderar träning. Varför är det okej att köra triathlon eller motorcykel när man är 23 men inte när man är 50? Det har ju inte blivit mindre kul med åren.
Det hela är dock olika beroende på vilken sport man ägnar sig åt. Om en person har ridit under hela sin uppväxt och sedan vid 48 års ålder äntligen får tid och råd att ta upp sitt gamla intresse gissar jag att hen inte får höra ”Har du 50-årskris, eller?”. Istället är man glad för personen man känner har fått möjlighet att ägna sig åt det den blir glad av och som hen verkligen älskar.
Intressen som inte inkluderar förhöjd puls är mycket mer sällan förknippade med kris. De flesta barn och ungdomar hamnar ett tag i ”bokslukaråldern”. Det är Harry Potter, Sagan om ringen och alla möjliga generer och titlar som slukas innan studier, uteliv, karriär och familj gör att böckerna kommer på undantag. Men inte får de som plötsligt börjar läsa mycket böcker när de är 40 år gamla höra att de har kris även om det är precis samma typ av återupptagande av gammalt intresse. De gillar att läsa böcker!
Kan vi därför inte enas om att när en person i din närhet plötsligt börjar träna så ska vi aldrig prata om kris utan bara vara glada över att den personen får göra något som det blir glad av. Det kan väl inte vara så svårt?
