Trenden med att springa långlopp drar som en löpeld över världen. Men varför inte prova att springa kort och snabbt?

Överallt i världen växer långloppen. Det är proppfullt på maratonlopp och de säljer dessutom slut många månader innan startpistolen plockas fram. Det finns en lockelse i att se hur långt man kan pressa sig. Hur långt kan jag springa innan jag kroknar? Och räcker det inte med ett maraton kan man ju springa ännu längre. För även ultramaraton växer rejält, i och för sig från en ganska lite skara löpare, men ändå. Arrangörerna av Kalmar Triathlon, Sveriges enda triathlontävling på Ironman-distans, det vill säga 3 860 meter simning, 180,2 kilometer cykel och 42 195 meter löpning har också sett växande deltagarskara varje år. Det var över 800 anmälda till loppet 2011. Samma utveckling gäller även en lång rad andra tävlingar, som de fyra ”Klassikerloppen”, Åre Extreme och så vidare. Triathleter burkar gärna säga att just deras sport är den snabbast växande sporten, men någon källhänvisning har jag inte hittat, även om det inte betyder att det inte är sant.

Visst är det kul att testa vad man egentligen tål när det gäller uthållighet. Men som alla trender svänger pendeln snart åt andra hållet. Tänkte därför redan nu slå ett slag för det som kan bli nästa stora trend. Kort och fort!

Fick i somras ett mail från en 67-årig man som berättade att han springer cirka 10 minuter en gång i veckan samt kör 10 minuter träningscykel i samband med styrketräningen ett par gånger i veckan. Han ville gärna få lite löptekniträning men trodde inte han skulle orka med någon längre kurs som håller på i flera timmar. Vi kom därför överens om att träffas bara han och jag och köra kortare tid än vad man egentligen behöver för att förändra sitt löpsteg.

När vi möttes började vi med lite uppvärmningsjogg för att han skulle komma i gång med ordentligt innan jag filmade hans löpsteg en första gång. Med tanke på att han springer tio minuter en gång i veckan var jag lite orolig att det gick för fort och frågade vilket tempo han brukar hålla på sina rundor. Jag var ganska säker på att han skulle sänka tempot rejält. För allvarligt talat; hur mycket orkar man med om man aldrig springer längre än tio minuter? Men istället för att dra ner på farten försvann han iväg i ett väldigt mycket högre tempo än jag trodde han var kapabel till.

”Varför springer du så fort?” ropade jag till honom när jag lyckades jaga ikapp.

”Varför ska jag springa långsamt?”

”Om du springer lite långsammare orkar du ju springa betydligt längre än i tio minuter”.

”Ska jag slöjogga? Det kan jag väl om du vill, men vad är det för kul med det? Det är ju så roligt att springa riktigt fort.”

Det visade sig att han sprungit 1 500 meter en del som ung och känslan av att springa fort var fortfarande det han gillade absolut bäst med löpning.

Personligen tycker jag att han hade en otroligt rolig, fräsch och positiv inställning. Varför slöjogga när man kan dra på för fullt och känna fartens tjusning och vinden i håret? Att det sedan bara pågår i tio minuter är helt ointressant. ”Fritt fall” på Gröna Lund är också en betydligt häftigare upplevelse än åkattraktionen Nyckelpigorna i samma nöjespark, även om den sistnämnda pågår under längre tid. Så snöra på dig ett par riktigt tunna och lätt skor och dra på för fullt.

Underbart är kort.