Två gånger varje dag cyklar jag förbi ett sju meter högt konstverk föreställande seriehjälten Fantomens alter ego Mr Walker. Bortsett från att han springer med en sällsynt usel armföring flexar han upp foten i vristen, något som både kan vara bra och riktigt dåligt beroende på hur löpsteget ser ut i övrigt viket i sin tur belyser hur ett råd som är jättebra för en löpare kan vara riktigt dåligt för en annan.
Det är konstnären Jan Håfström som utformat den stora skulpturen jag passerar till och från jobbet varje dag. Eftersom jag är lite arbetsskadad och oavbrutet tittar på hur människor går, står och i rör sig i största allmänhet kan jag inte heller låta bli titta på löpstilen hos Mr. Walker. Att han har ena armen utsträckt väldigt långt framför sig på ett sätt som ingen löpare har (bortsett från i starten av ett 100-meters-lopp) kan vi hoppa över den här gången. Istället tittar vi vristen på den främre foten. Han har nämligen flexat upp foten ganska rejält, något jag relativt ofta ser att motionslöpare också gör. Det är i regel riktigt dåligt då det väldigt ofta försämrar löpekonomin.
Här kan man lätt hamna på kollisionskurs med duktiga löpare, framför allt om de springer sprint eller medeldistans, och deras tränare. Det kan nämligen finnas en fördel med denna uppvinkling i vristen om man springer riktigt fort med ett bra löpsteg vilket gör att många övar på detta med olika löpskolningsövningar. Att lyfta på foten/tårna gör att man kan få till en spänning i fot, vrist och vad vilket gör att hela det partiet blir styvare vilket gör att man kan ladda på med ganska mycket kraft och få mycket tillbaka i form av returenergi från kroppens elastiska strukturer som senor, muskler, bindväv, så kallad ”pjongeffekt”. Landar man med en helt avslappnad fot/vrist/vad blir det mer ”svampigt”, typ som att hoppa på en dåligt uppspänd studsmatta. Nu är fötterna aldrig helt avslappnad vid landning även om du försöker göra det. Kroppen tar hand om det där av sig själv rätt bra. Men ett litet extra påslag för extra styvhet kan alltså vara bra när det går fort. Trots detta brukar jag nästan alltid varna löpare för att flexa upp foten i vristen för mycket. Man måste nämligen i regel ha ett riktigt bra löpsteg med ett relativt höga knälyft och markträff in under tyngdpunkten för att denna typ förspänning av fot/underben ska vara av godo. Och så ser det sällan ut för löpare som inte jagar medaljer och pallplatser.
För motionslöpare är det relativt vanligt att en uppvinklad fot är en del i att de landar för långt framför sin tyngdpunkt. Att landa lite för långt fram är i regel inte så bra då det både riskerar att öka bromskrafter samt gör så att kontakttiden blir längre, något som gör att man får mindre energiretur från ”pjongeffekten” vilket gör att man blir mindre energieffektiv. Att vinkla upp foten i vristen är något nästan alla gör när de ska bromsa sitt löpsteg. Den rörelsen sitter oftast ihop med att man spänner framsida lår vilket gör att man sträcker på knäleden. Och sträcker man i knäleden kommer sträcks foten framåt vilket gör att man landar längre framför sin tyngdpunkt. Uppflexningen i vristen är alltså sammankopplad med att sträcka knät. Och du vill inte ha ett sträckt knä vid landningen när du springer
Det verkar dock även funka åt andra hållet. Det vill säga att en sträckning av knät gör att man även flexar upp foten i vristen. Slutsumman är i alla fall att en uppflexad fot gör att du landar längre fram än du borde vilket både ökar skaderisken och minskar löpeffektiviteten.
Självklart reagerar olika löpare på olika sätt på olika instruktioner. Men det är relativt vanligt att om dessa löpare blir medvetna om vad som händer och medvetet ändrar vinkeln i vristen så att fotsulan är mer parallell med marken så landar de längre in under kroppen, vilket alltså gör dem mer energieffektiva. En annan positiv effekt av detta är alltså att de då inte landar med sträckta knän, vilket inte är bra för skaderisk och effektivitet. Dessa löpare kan ha jättesvårt att undvika att sträcka fullt i knäleden om man bara säger ”landa med lätt böjt knä / sträck inte knät”, medan det ofta kan ske lite av sig själv när man börjar ändra i vristvinkeln.
Men man får så klart inte ändra för mycket på vinkeln. För då kan det lätt slå över så man blir en ”tådoppare” vilket alltså är när löpare precis innan de sätter ner foten i marken vinklar ner framfoten. Precis som ”uppvinklarna” tenderar de också att landa längre framför sig än de skulle gjort utan denna extrarörelse. Medan de som flexar upp fötterna och sträcker i knäleden tenderar att öka skaderisken i knä och höft, ökas nästa alltid belastningen och skaderisken ganska rejält i vader, hälsena, skenben, fot, vrist på tådopparna.
