”Jag klär mig medvetet fult i säckiga kläder och har överfallslarm”. ”Jag håller igen på rundor jag springer själv för att ha krafter kvar om jag behöver springa ifrån någon”. ”Självklart har jag nycklar som sticker fram mellan knogarna”. Det här är meningar som jag, en 55-årig svensk man, aldrig sagt eller tänkt före eller under en löprunda. Men när jag frågar runt bland kvinnliga löpare är det helt naturligt för dem att ha strategier för att minska risker och slippa vara rädda när de springer själva. Om de ens springer själva. Bortsett från att konstatera att det är för jävligt undrar jag om det är något som jag som är man kan göra något och i så fall vad?
Det är med en stor dos tvekan jag skriver det här. För det första är det absolut inget nytt. För det andra är det alltid problematiskt när en medelålders man ska förklara hur livet är för (företrädesvis) unga kvinnor. För det tredje är det en överhängande risk att en del personer som läser det här endast utgår från sina egna erfarenheter (som kan vara annorlunda) vilket gör att allt som står i den här texten är fel och jag är ond. Typ: ”Jag har aldrig varit rädd när jag springer själv och det enda du gör är att förminska kvinnor till rädda barnungar, din jävla mansgris” respektive ”Jag har aldrig överfallit någon och kommer inte att göra det och att du nu kräver att jag, som är helt oskyldig, ska ändra på mig och ta ansvar för något jag inte gjort visar bara att jämställdhetsivern har gått för långt i det här landet och att du troligen sitter ner när du kissar”.
Men jag gör ett försök.
Den här artikeln startar i en löpskobutik. Är där med min 27-åriga dotter som börjat springa mer i obanad terräng och ska inhandla sina första terrängskor. Vi småpratar med kvinnan som hjälper oss med valet av skomodell och nämner att dottern tidigare inte velat springa reflexbana ens med sällskap eftersom hon tycker det är läskigt i skogen när det är mörkt men att vi nu sprungit ihop några gånger och att hon märkt att det både funkar och är kul. Det är lugnt i löpskobutiken och en annan, kvinnlig, anställd hänger med i samtalet. Plötsligt står de tre kvinnorna och utbyter erfarenheter och tips. De pratar om att aldrig ta ut sig för mycket när man springer ensam så man har krafter kvar för att springa ifrån en eventuell förövare. Att medvetet klä sig i säckiga, fula kläder och ha överfallslarm. Och så fortsätter det. Jag står tyst ett par meter bredvid och lyssnar. Tänker hur på många gånger jag medvetet har försökt se ful ut i löparspåret eller hållit igen på intervallerna, även mitt på dagen, för att kunna springa ifrån någon. Det är exakt noll gånger. Noll.
Jag står där och slås jag av hur absurt det hela är. Visst vet jag sedan tidigare att det är så här. Men det blir plötsligt så påtagligt. Hur deras liv begränsas. Att de är rädda för att springa själva. Att de, helt självklart och som en ryggmärgsreflex, har strategier för att hantera ett reellt problem som jag aldrig någonsin har behövt bry mig om.
Pratar mer med dottern när vi cyklar hemåt. Hon fyller på med historier om hur hennes vänner gör för att skydda sig och hur det påverkar deras liv. Sedan börjar jag fråga runt bland kvinnor jag känner. Det visar sig att alla har strategier och historier att dela med sig av. ”Ja, självklart har jag många gånger haft nycklar stickande ut mellan knogarna som Wolverine när jag är ensam och det är mörkt ute”, är det flera som säger medan de skrattar. De skrattar givetvis inte för att det är kul utan för att det är så självklart. Inget man behöver prata om. Det är så man gör. Som att man går och kissar innan man ska se en lång film på en biograf. En självklarhet.
En kvinna berättar att hon först tänkte säga till mig att hon minsann inte alls är rädd eller har några strategier för att hantera rädsla och undvika att riskera överfall. Men att hon direkt kom på att det har hon visst. Hur hon undviker vissa områden vid vissa tider eller byter sida av gatan eller löprutt beroende på vem eller vilka som är där och att hon slutat ha hörlurar på en del ensamma pass då hon upptäckt hur lätt det är att komma jättenära utan att hon märker det. Men det är så självklart att hon inte ens tänkt att det är en grej. Det var därför hon först tänkte säga till mig att hon inte alls har någon speciell strategi. Det är en del av vardagen. Som att solen går upp på morgonen. Det är bara att hantera.
Bestämmer mig för att prata mer med de två kvinnorna i löpskobutiken. Jag vill veta mer. Och dessutom undrar jag vad jag kan göra. Finns det något som jag som man kan tänka på för att minska risken att jag uppfattas som obehaglig eller skrämmas när jag är ute och springer?
Kvinnorna i löpskobutiken är Malin Otterling Marmbrandt och Matilda Åberg. Malin Otterilng Marmbrandt är längdhoppare på elitnivå medan Matilda Åberg har en bakgrund som dansare/danslärare men hittade löpningen för tio år sedan och även jobbar som löpcoach. Båda två springer ensamma några gånger i veckan men ogillar att göra det när det är mörkt, vilket så klart ställer till det under vinterhalvåret.
– Om det är sent på kvällen så struntar jag kanske helt i att springa ute. Då väljer jag att springa på löpband, som jag egentligen hatar, eller att köra gym istället, säger Malin Otterling Marmbrandt.
Matilda Åberg säger att hon inte minskar på utepassen under den mörka tiden på året man att hon beter sig lite annorlunda.
– Jag springer helt tiden och vänder mig om och uppdaterar mig bakåt för att inte bli överraskad. Ibland har jag haft med mig nycklar som jag håller mellan knogarna.
Matilda Åberg har också som medveten strategi att klä sig så ”oattraktivt” som möjligt, med säckiga, oformliga kläder och att gärna dra en huva över huvudet. Överfallslarmet hon har på skon drar igång en högljud larmsignal om hon kliver på knappen ovanpå eller slår foten mot något.
Är det här något ni pratar om med era vänner?
Matilda Åberg: Ibland. Det är lätt att man säger samma sak. Männen vet inte hur de ska bete sig och att vi hamnar i snack om vad man har för strategier. Till exempel att någon alltid springer med pepparsprej.
Malin Otterling Marmbrandt: Ja det är något som kommer på tal ibland. Det är tråkigt när jag hör vänner som helt avstår från löpning under de mörkare månaderna på året enbart pga rädsla att springa ensam.
Bästa botemedlet är att springa med sällskap, anser de båda två.
– Att få med mig sällskap är absolut nummer ett. Springer jag till exempel med min man känner jag mig alltid trygg och tänker inte ens på människor runt omkring utan kan fokusera helt på löpningen, säger Malin Otterling Marmbrandt.
I min väldigt lilla och högst ovetenskapliga undersökning när jag frågat runt bland springande kvinnor varierar svaret på frågan om det är mer obehagligt med ensamma män eller män i grupp. Eller om det är läskigare i skogen eller gator. Det mynnar alltid ut i ett ”det beror på”. Rent statistiskt är det säkert större risk att möta mördare och våldtäktsmän i bostadsområden och parker i närheten av där folk bor än mitt ute i skogen långt bortom gångvägar och elljusspår. Men rädsla är inte rationell. Många är flygrädda hur mycket statiskt det än finns att det är mycket större risk att de råkar illa ut på vägen till flygplatsen än under själva flygningen. Att vifta med sannolikhetslära och säga ”Statistiskt sett är du ju trygg när du är ensam i skogen när det är mörkt” och be folk sluta vara rädda funkar rätt dåligt. Speciellt som det faktiskt sker överfall. Till exempel blev min dotter när hon var i övre tonåren överfallen, nedslagen och utsatt för ett våldtäktsförsök av en okänd på vägen hem från skolan. Tanken: ”äsch, det händer inte mig”, som hon kunde tänka före överfallet, funkar inte längre. Inte för hennes vänner heller. Hon, som så många andra, har också blivit tafsad på och ofredad av okända män fler gånger än hon kan minnas. Sånt påverkar givetvis inställningen till att springa ensam, speciellt när det är mörkt.
– Jag bor precis vid skogen och ett elljusspår, och älskar att springa där för att det är bra med det mjukare och mer varierade underlaget. Men många gånger väljer jag asfalt mer centralt för att springa där det är mer människor och upplyst. När jag springer ensam i skogen så vågar jag till exempel aldrig gå ”all out” så att jag är helt slut. Jag kan tänka att jag ska vara tillräckligt pigg för att ha en snabb spurt kvar om någon skulle försöka överfalla mig. Tänker att jag är snabbare än de flesta om jag är pigg och att jag då har en chans att komma undan, säger Malin Otterling Marmbrandt (med tanke på att Malin är med i landslaget i längdhopp har hon nog helt rätt i det).
Alla jag pratar med är också överens om att de dömmer folk beroende på utseendet samtidigt som de är fullt medvetna om att män som överfaller kvinnor kan se ut precis hur som helst.
– Det här är ju bara personliga ”fördomar”, men klädsel påverkar mig mycket. Möter jag till exempel en man i löpartights, färgglad löpartröja, reflexväst och pannlampa känner jag mig väldigt mycket mer bekväm än när jag möter en man i mörka mjukisbyxor och huvtröja, säger Malin Otterling Marmbrandt.
Matilda Åberg och många andra jag pratat med håller med.
– Kommer en nördig löpare med reflexväst, tjats och har ett bra löpsteg så känns det lugnare. Då är det värre med de som kommer i mjukisbyxor, hoodie och dåligt löpsteg. Självklart kan en duktig löpare överfalla en kvinna. Men man har en bild i huvudet om hur en sån person ser ut, säger Matilda Åberg.
Så vad kan vi män göra då förutom att klä oss extra sportigt i våra finaste finisher t-shirts? Att hålla lite avstånd när man springer förbi är en bra grej, säger i stort sett alla jag pratat med.
– Att inte springa om för nära mig är uppskattat. Ta gärna ut svängen lite. Eller håll lite åt sidan om du är ute och går och vi möts, säger Malin Otterling Marmbrandt.
Men att hålla undan för mycket kan också bli konstigt om det blir ett allt för avvikande beteende.
– En gång när jag var på väg hem från jobbet klockan sex mötte jag en man på en gågata som klev åt sidan och väntade in mig. Han ville säkert bara vara snäll, men istället blev det obehagligt för att det var ett sånt avvikande sätt att bete sig. Allt avvikande är läskigt. Stanna inte. Fortsätt med det du håller på med, säger Matilda Åberg.
Är du man är det alltså bra om du försöker göra dig synlig på långt håll, hålla ut lite vid passering och fortsätta som vanligt och skapa ögonkontakt och säga hej när du möter andra löpare.
– Många män tittar bort och tittar åt alla håll utom på mig. Om du tittar upp, ser mig i ögonen och säger hej ser jag att du är ”mänsklig”, säger Matilda Åberg.
Min förhoppning med den här texten är att uppmärksamma problemet men kanske framför allt att påminna alla män om att tänka sig lite för när de möter ensamma kvinnor som är ute och springer. Hur viktigt det är att göra sig synlig och hälsa och le. Att inte springa förbi någon i hög fart med små marginaler på en smal stig utan att ha gett sig till känna innan, även om du tycker att det är JÄTTEVIKTIGT att du ligger i rätt fart under tröskelpasset. Gissar att inte alla män har tänkt på det här så noga, speciellt som de själva är så snälla. Att väldigt många av de kvinnor de möter ser dem som ett potentiellt hot. Att du som är man kan framkalla en hel del rädsla bara genom det enkla faktum att du är en man. Så även om du är en snäll kille kanske du kan tänka lite på hur du beter dig. Tänker att det kan vara en bra sak om vi alla kan försöka bidra till att personer i vår omgivning känner sig lite tryggare när de motionerar.
När jag frågar om andra saker som skulle underlätta för kvinnor att springa när det är mörkt ute kommer löparbanor på tal.
– Att upplysta friidrottsbanor håller öppet för allmänheten är väldigt positivt då det alltid känns säkrare på en plats med många flera människor i rörelse. Att till exempel Stockholm stadion är öppet tycker jag är fantastiskt bra. Men jag vet många arenor i Sverige som är stängda och släckta på kvällar, säger Malin Otterling Marmbrandt.
Bäst vore så klart att komma åt grundproblemet. Att ingen blir överfallen eller antastad. Att alla människor alltid ska känna sig trygga på alla platser och i alla situationer. Men det är så klart en utopi.
– Man kan ju inte säga att män inte får springa ensamma. Det går ju inte. Men spring inte med hoodie med huvan uppfälld. Ha en reflexväst när det är mörkt. Då kan man se folk på långt håll. Kommer en blinkande julgran så är det inte ett dugg läskigt. Mer lampor på männen! Det är som den där låten ”Alla som inte dansar är våldtäktsmän” (av ”Maskinen”). Men istället kör vi ”Alla som inte blinkar är våldtäktsmän”, säger Matilda Åberg och skrattar.
