En del gillar tränare som skriker och gormar med värsta furirrösten. Andra gillar andra tränare. Vilken stil som är bäst kan man alltid diskutera. Men hur det än är måste drivet komma inifrån den aktive. Finns inte det spelar det i längden ingen roll hur mycket tränaren än svingar sin verbala piska.
Artikelförfattarens yngsta dotter, Sara, hade vid fem års ålder inte bara lärt sig att läsa och skriva utan även vad som är bland det roligaste som finns, nämligen att åka till den militära hinderbanan vid Karlberg i Stockholm för att leka ”Gladiatorerna”. Det var en önskan som troligen snöat inne om någon skrikit NÄRVARO under leken.
Så här efter jul- och nyårshelgerna är det full fart på landets träningsanläggningar. Det är också ett faktum som hånas en hel del i media, på Twitter och Facebook, typ: ”Fy vad det är trångt på gymmet av alla som försöker uppfylla sina nyårslöften. Men de tröttnar snart precis som alla andra år, ha ha”.
Inte nog med att man med sådana kommentarer avfärdar alla som faktiskt försöker åstadkomma en positiv förändring i sina liv som karaktärslösa fånar, man lyckas också framhäva sin egen förträfflighet genom att berätta att man själv känner till att det blir luftigare på gymmen framåt mars eftersom man själv är så duktig och karaktärsfast att man masar sig dit även i mars och april.
Eftersom så många vill börja träna i början av januari är tidningarna också fulla med annonser för olika träningsanläggningar, så också i min lokaltidning. Ett gym har i senaste numret av lokaltidningen en mycket ovanlig annons med tanke på avsändaren. Istället för att göra så som man brukar, med bilder på unga, snygga, vältränade, leende människor som ser då där härligt friska och glada ut, är det en halvsida text helt utan bilder. I den långa texten skriver ägaren, som också jobbar som instruktör, om sin definition av lycka och hälsa. Det är en fin text om klimathot, att vara med sina barn och att det inte är så många fåglar längre i Stockholms inlopp som när han var barn.
Men det är framför allt inledningen av texten som fångar mitt intresse: ”Många frågar vad jag menar när jag under ett gruppträningspass eller PT-pass skriker: lämna trivselzonen, närvaro!”
Va?
När han leder ett pass händer det alltså att han skriker: NÄRVARO!
OBS: Skriker.
Oj, det verkar vara ett kul pass. Kan man våga hoppas på en rejäl utskällning också om man råkar titta på klockan eller, o hemska tanke, säga något uppmuntrande eller kul till sin kompis?
Kommer att tänka på en friidrottstjej som jag tränade ett kort tag för många år sedan. Hennes pappa var väldigt idrottsintresserad på det där sättet som en del föräldrar är. En sån där som tycker det är helt okej att skälla ut domaren vid ett tvivelaktigt dömt inkast när sexåringar spelar träningsmatch i fotboll. När friidrottsdottern en gång övade höjdhopp kom han fram till mig och sa: ”Titta vad de håller på när de väntar på sin tur. De pratar med varandra. Det är ingen fokus. Det måste vara fokus hela tiden.” Jag förklarade att jag gillade att hon pratade med de andra i den lilla väntan som uppstod mellan hoppen. Eftersom hon var ny i gruppen var det extra viktigt med det sociala. För om hon lärde känna de andra och trivdes även socialt skulle hon tycka ännu bättre om att komma på träningarna och dessutom förhoppningsvis triggas lite i sina ansträngningar. Och ju trevligare och roligare hon har desto fler tärningar kommer hon på och desto bättre skulle utvecklingen bli.
Det var ju inget vidare bra argument, tyckte pappan som inte lät dottern vara kvar många månader innan han flyttade henne till en grupp där hon inte kände någon och inte hade så där trevligt eftersom de hade fokus. Fokus och NÄRVARO!
Och typ tre månader senare hade hon slutat helt med friidrott.
Men det är svårt med det här med hur tränare ska vara. Man gillar så olika sorter. En del gillar slavdrivarna. Du vet de där tränarna som just skriker saker och har visselpipa. Pratade med handbollslandslagets förbundskapten Staffan Olsson strax före jul om skillnaderna på olika tränare han haft, från ”Bengan” Johansson som inte sa så mycket alls eller pekade med hel hand eller gav glasklara instruktioner. Istället gav han spelarna ett stort eget ansvar och fick dem att lyfta sig själva istället för att titta på ”Bengan” när beslut skulle tas. Å i andra änden av skalan fanns Staffans Olssons tränare i tyska Kiel, som aldrig sa ett uppmuntrande ord utan istället var tydlig med hur mycket fel alla gjorde hela tiden. Där en del spelare kanske skulle tröttna på sin vresige tränare triggades istället Staffan och tänkte ”jag ska visa den jävlen”, vilket gjorde att han höjde sig. Samtidigt gick det ju rätt okej även för det svenska landslaget.
Men Staffan Olsson var vuxen när han spelade i Kiel. Att köra samma metod på barn är kanske inte alltid att rekommendera (och kanske inte på alla vuxna heller). Sprang intervaller på löparbanan bredvid där jag bor för ett par somrar sedan. Samtidigt som jag sprang pågick det på planerna runt omkring en fotbollscup för killar i typ sjuårsåldern. När jag vilar mellan två intervaller hör jag hur en tränare (troligen pappa till en i laget) tokskäller på grabbarna i en halvtidsvila. Han talar om för dem hur dåligt de spelar, att de passar dåligt, skjuter dåligt, inte håller tätt bakåt och att de inte är tillräckligt fokuserade. Och för varje salva han avfyrar ser man hur grabbarna sjunker ihop lite till. Hängande huvuden, slokande axlar. Man kan inte säga att benen var fyllda av spring när domaren blåste igång andra halvlek. Istället var de håglösa och livrädda för att göra bort sig.
Det finns också olika traditioner inom olika sporter. Under hösten har det varit stora rubriker om tränartraditioner inom gymnastiken. Nu gäller det här så klart inte alla gymnastiktränare, men enligt de undersökningar som gjordes har barn och ungdomar på vissa håll drivits på med det som brukar klassificeras som kadaverdisciplin. Själv har jag ingen erfarenhet av gymnastikträning. Men jag kan ändå föreställa mig att det finns ett visst inslag av att träningen i huvudsak inte ska vara rolig utan det som gäller är disciplin och NÄRVARO! Har en dotter som hållit på med konståkning, vilket är åt samma håll rent idrottsmässigt. Och där var det jävlar i mig ingen tränare som log. Hoppa! Spring! Ha håret i en stram tofs! Slöar ni får ni göra armhävningar som straff!
Nu är det helt säkert så att det kan gå jättebra med furirtränare. Att de aktiva trivs och gör stora framsteg. Det finns helt säkert inte bara en tränarväg som leder till Rom, vilket Staffan Olssons tränarerfarenheter tydligt visar. Men jag tror inte att det är krav på disciplin och NÄRVARO som är avgörande. Jag tror drivet måste komma inifrån den aktive. Den som verkligen brinner för sin idrott, eller för att spela trumpet, spela poker, kontera bokföring eller vad det nu kan vara, kommer att fortsätta med det och bli bra på det (under förutsättning att ingen medvetet sätter allt för stora käppar i hjulet). Har man inte drivet kan man möjligen komma en bit på väg med slavdrivartränaren, men jag tror inte på den stilen i längden och det kommer inte att vara så kul på vägen. Jag tror mer på en tränare som på ett positivt sätt uppmuntrar och stödjer den aktive att sätta mål och nå dit den vill och avslutar med några ord från en person som vet vad som krävs för att nå toppen. Och det är inte visselpipa och skrik om NÄRVARO i gymmet.
”Champions aren’t made in gyms. Champions are made from something they have deep inside them – a desire, a dream, a vision. They have to have the skill, and the will. But the will must be stronger than the skill.”
Muhammad Ali
