Vad har kortbyxor i minusgrader på en gräskulle i Skottland att göra med kändismiljonärers semesterhus i Västindien? Inte mycket. I alla fall inte mer än att den här texten börjar på det ena stället och slutar på det andra och att det som vanligt handlar om löpning.
Trots att det är riktigt kallt är det inte ovanligt med kortbyxor på joggarna i Central Park. Munkjacka verkar också vara väldigt popis.
Britter är ett skojigt folk. De har maskeradperuker i rättssalar, kan inte laga mat, skriker och avbryter under politiska diskussioner i parlamentet, dricker öl till lunch och kan inte klä sig efter väder. I alla fall om man generaliserar lite. Och trots att det gått några år sedan det amerikanska folket kastat av sig det brittiska oket finns det saker som uppenbarligen fortfarande lever kvar i löpartraditioner.
Men vi börjar i Storbritannien. I framför allt den norra delen av landet ägnar man sig gärna åt sporten fellrunning. Det går ut på att man springer upp för berg. Ordet fell kommer faktiskt av det norska/nordiska ordet fjäll. Även i Norge är det ganska populärt att springa uppför backar och de har ett eget ord för tävlingar där det endast lutar åt ett håll från början till slut – motbakslöpning. Tänker man efter finns det en hel del ord på norska som är lika som på engelska, som att något är grejt/great när det är jättebra. Så har det också varit livligt utbyte av varor och människor mellan de två länderna under de över tusen år då båtar var det mest praktiska sättet att transportera sig på.
Eftersom många av de stora bergen och kullarna på de brittiska öarna är gräsbeväxta har så kallade fellrunningskor väldigt långa dobbar, jämfört med till exempel svenska traditionella orienteringsskor. Om du nu undrade och vill kunna briljera lite när någon plockar fram ett par terrängskor med stora dobbar, ”De här är ju nästan som fellrunningskor”.
En sak som många svenska löpare har reagerat på när de åkt iväg för att delta i något bergslopp i Storbritannien är att britterna envisas med att springa i kortbyxor även vintertid och oavsett temperatur. Det här kan man även se ibland på svenska tävlingar som går av stapeln när det är kring noll eller till och med minusgrader. Ser man någon i kortbyxor kan man vara säker på att det är en britt. Eller i alla fall någon från länder som tillhör/tillhört The Empire. Även fotboll envisas de med att spela vintertid trots att det inte är ovanligt med snö och minusgrader.
Jag är i New York vid jul och kan konstatera att den brittiska kortbyxtraditionen har följt med de gamla kolonisatörerna över Atlanten. I Central Park hittar man mängder med löpare. Och förvånansvärt många har kortbyxor på sig. Gärna kortbyxor och en gammal munkjacka. Det där med funktionsmaterial verkar inte riktigt ha slagit igenom i staden som aldrig sover. Väldigt många löpare ser ut som Sylvester Stallone i ”Rocky” i sina munkjackor med huvan uppfälld. Väldigt många springer som Rocky också, det vill säga lite ihopkurade, med låg tyngdpunkt och med ett löpsteg som nästan garanterar smärtor i knän och höfter.
Går hon fort eller springer hon? Skulle du fråga henne så springer hon. Frågar du mig går hon fort med små hopp på ett sätt som många blandar ihop med joggande och som sliter rätt rejält på knä och höft.
Hittar en annons för stadens kanske största löpskokedjor, Super Runners Shop där de söker personal för både heltid och deltid. Börjar fundera. Hur många är det som bor i New York nu igen? Väldigt många fler än i hela Sverige i alla fall. Tänk om man skulle ta ett deltidsjobb på Super Runners Shop och börja köra kurser i löpteknik i Central Park? Kundunderlaget är det inget fel på direkt – de är jättemånga och, enligt ett par timmars studier i den stora parken, springer minst lika uselt och skadeframkallande som den genomsnittliga stockholmsmotionären. Och med en anställning i löpskokedjan har man en naturlig utgångspunkt och en perfekt marknadsföringskanal, både för skokedjan och för löpteknikkurserna i regi av Spring Snabbare. När allt väl kommit igång kan man fimpa jobbet som skonasare och försörja som enbart löptränare men med ett fortsatt samarbete med butikerna.
Så håller man kurserna på gångvägarna på den nedre, östra sidan av parken, där alla miljonärskändisar bor. Från sina fönster ser de de fantastiska framstegen alla Spring Snabbares kunder gör och snart har jag bara miljonärskändisar som kunder som kastar på mig dollarbuntar och gärna lånar ut sina lyxjakter i Västindien när jag har semester.
Bra plan va?
”Men jag vill inte bo i New York”, säger min fru.
Å så var det med det.
