Eller, jo, det kan vara så att någon vill ha dina råd och kommentarer. Men i regel bara om de själva efterfrågat dem. Att gå fram till en person som springer intervaller på samma idrottsplats som du och säga ”Du landar för mycket på hälen. Det är bättre om du landar mer på hela foten eller framfoten” kommer ingen någonsin att bli glad över, hur bra intentioner du än har och att du bara vill vara snäll och hjälpa till. 

Börjar med att erkänna. Ja, jag har också delat ut opåkallade råd. Jag skäms och ber om ursäkt! Till mitt försvar vill jag ändå säga att jag har förstått att jag var dum i huvudet och att jag verkligen har försökt att bättra mig. Fattar också att även den här texten är fylld med råd, men i och med att du har valt att läsa har du i princip bett om att få veta min åsikt. För det är skillnad på att ge råd till någon som uttryckt att de vill ha det och råd som kommer helt opåkallat.

I alla fall, nu till ämnet……

Vi har alla träffat dem. Personer vi inte känner som vill berätta hur du ska göra saker på ett bättre sätt. De finns inom precis alla tänkbara områden men jag tänker nu uppehålla mig till det som gäller idrottande. Tänker till exempel på de som hänger på poolkanten och talar om att du lägger händerna för mycket snett in mot mitten när du simmar crawl, de som kommer fram och ger förslag på hur du egentligen ska göra den där övningen på gymmet, de som köra fler långpass eller färre långpass eller dubbeltröskel och de som berättar att du har en ganska dålig löpteknik och vill nu berätta hur du egentligen ska göra. Är helt övertygad om att de som gör detta vill väl. Eller i alla fall i sitt eget huvud rationaliserar sina handlingar med att de kommer med sina oombedda råd för att vara snälla. Jag är inte helt säker på att så alltid är fallet. Men mer om det lite längre fram. 

Först vill jag ta upp en av de roligaste texterna jag läst i ämnet. Det var en krönika av en 5000-meterslöpare i amerikansk landslaget. Har glömt namnet men det handlade om en konversation löparen hade med en person som hon hamnat bredvid på ett flygplan. Minns inte riktigt hur det hela startade men mannen i stolen bredvid frågade henne om hon möjligen ägnade sig åt löpning. När hos svarade ”ja” så berättade mannen om att han också var löpare. Han berättade hur mycket han sprang och att han minsann sprungit ett flertal maraton. Han frågade sedan om hon hade sprungit något maraton. Det hade hon inte. Istället sa hon att hon mest sprang 5 km. Mannen hade då med förtrolig röst berättat för henne att om hon bara fortsatte att träna och inte ge sig så skulle hon en dag kanske också kunna klara av ett kraftprov som maraton, så som han hade. 

Tar ett annat kul exempel. Nedan ser du en tweet från amerikanska löparen Molly Seidel som tog brons på maraton vid OS i Tokyo 2021. Precis som tidigare är det en anekdot från ett flygplan där en man förklarar för en kvinnlig löparen hur hon egentligen skulle borde göra (nästan så man börjar se ett mönster på vem som förklarar för vem).



De två männen i dessa historier kan så klart inte veta att de pratar med en landslagslöpare. Men de verkar inte heller speciellt intresserade av att ta reda på vilken nivå deras samtalspartner är på utan utgår från att de själva är mer erfarna och har mer kunskap i ämnet och att deras råd kommer mottas med glädje och tacksamhet.  

Utan att ha någon säkerställd statisk i ämnet är min gissning att jag som är en man i åldern 50+ slipper ovälkomna råd betydligt mer än till exempel yngre kvinnor. Men det händer att personer jag inte känner talar om för mig via sociala medier hur min löpteknik är och vilka saker jag gör dåligt. Även om jag så klart inte är fullärd i alla biomekanikens hemligheter kan jag nog ändå säga att jag har rätt bra koll på vad jag gör och inte gör bra. Det är mitt jobb att veta sånt. Tror dessa personer att jag inte förstår vad som är bra/dåligt? Att det är därför jag springer som jag gör. Att nu, när de berättat vad jag i deras ögon gör fel, plötsligt ska fatta och från det ögonblicket kommer springa mycket bättre? Typ som att tala om för en person att den är överviktig och att de skulle springa mycket snabbare om de gick ner x antal kilon. Som om de inte vet att ett BMI på 30 kanske inte är optimalt för prestation i löpning. 

Jag vill nog även ifrågasätta tanken att det är viljan att hjälpa till som gör att så många kommer med opåkallade råd. Nu spekulerar jag, men jag gissar det även kan handla om att man vill visa vad duktig man själv är. När jag berättar något för dig som du inte kan/vet visar det att jag är kunnig och du är okunnig. Fick för ett tag sedan ett bra exempel på detta – hur även beröm mest är för att förhöja den som säger det. 

La ut en film på mig själv när jag springer. Fick nedanstående kommentar från en person i ett annat europeiskt land som jag inte vet vem det är, som jag inte följer och som inte följer mig:

Ja, det var ju snällt att personen i fråga berättar att jag springer med bra löpteknik. Men han berättar också om varför jag har bra teknik. Varför då? Varför berätta att det är för att jag håller in armbågarna och får upp händerna som gör min löpteknik så bra. Min tolkning är att de tär ett sätt att signalera sin egen kunnighet. Kan ha fel, men varför inte bara säga ”Snygg löpteknik du har”? Tycker det är lite som ”Humble brag”, när man försöker framhäva sig/sin prestation med spelad ödmjukhet. Kanske kan vi kalla det ”berömskryt”. Definitionen är när man ger sken av att ge beröm men mest vill förhöja sin egen förträfflighet. Tror alltså att den här typen av beröm har rätt lite att göra med att man vill komma med en komplimang för att göra den andra personen glad utan mest för få tala om hur bra man är själv.

Extra skojigt med den där kommentaren är att en av orsakerna till att jag har bra teknik enligt denna person är för att jag håller in armbågarna. Ska vi ta en bild på Molly Seidel, hon som kom trea på OS nu i sommar:

Undrar just om den personen som skrev att jag har en bra löpteknik skickat meddelande till Molly Seidel och berättat att hon borde hålla in armbågarna mer. För så där kan man ju inte springa. Det är inte effektivt om armbågarna inte är nära kroppen. Jo, HON KOM TREA PÅ OS!

Utgår nu från att en del som läst den här texten nu känner ett behov av att både tala om varför de kommer med råd och att de minsann själva har varit glada och tacksamma för att andra har kommit med oombedda råd till dem. Och så kan det absolut vara. Men jag vill mest lyfta tanken att man kanske inte alltid måste berätta vad man vet och vad andra gör fel.

Det kanske inte alltid är jätteviktigt att tala om för andra att de gör fel. Det kan vara så att din intension är att säga hur de kan bli bättre men det kan alltså uppfattas som att du mest påpekar att de gör fel. 

Hur tycker jag man ska hantera det hela då? Tja, det beror så klart jättemycket på situationen, vilka som är inblandade, hur/om ni känner varandra och vad det handlar om. 

Men i princip tycker jag att man nog kan avstå att komma med råd som inte efterfrågats till personer man inte känner. Undantag kan, jag säger kan, vara om man ser att en person har uppenbara problem. Typ, du ser att en person i 15 minuter har försökt ta sig över ett OCR-hinder utan att lyckas när du vet att det finns ett enkelt knep som gör det mycket lättare. Och då alltid med en inledning i stil med: ”Jag ser att du har lite problem med just det här hindret (eller vad det nu är). Är det okej att jag kommer med ett litet tips?”.

För många människor finns det också en poäng med att klara något själv, även om det tar längre tid och inte är det bästa sättet. Hjälp och råd kan även vara avskräckande. Hörde en intervju med Benny Andersson för många år sedan. Du vet ABBA-Benny. Han sa att när han var liten älskade han verkligen att spela dragspel med sin morfar (eller om det nu var farfar) som också kunde spela dragspel. Men den äldre släktingen kom aldrig med råd. Han bara satt bredvid och lyssnade och pysslade med sitt. Det spelade ingen roll om den unge Benny spelade fel och ur takt. Han fick sitta där och spela för någon utan att bli bedömd vilket var jätteskönt och något som gjorde att han verkligen älskade att spela dragspel vilket gjorde att han gjorde det mer vilket gjorde att han blev bättre. 

Det kan dock vara jättesvårt att hålla käften när man sitter inne med kunskap som man ser, eller anser, att någon annan behöver. När min ena dotter precis börjat spela gitarr frågade hon mig ibland om jag kunde hjälpa till med att stämma gitarren eller visa några ackord. Och det gjorde jag gärna. Men jag kunde dessvärre inte stanna där. Så när jag någon gång hörde vad hon gjorde och viste att jag hade ett knep för att få det där att låta mycket bättre samtidigt som det var mycket enklare så sa jag det till henne. Typ: ”Gör så här istället”. Helt ombett. I min värld var det ju helt fantastiskt att hon kunde få hjälp av någon som faktiskt kan spela gitarr, något jag intalade mig själv att jag gärna hade haft när jag upptäckte gitarren och inte kände någon som spelade. Då detta utspelar sig kring 1980 kunde jag inte direkt kolla YouTubefilmer för att få veta hur hur man gjorde eller hur i helvete man fick det ljud som Iron Maiden hade. Upptäckte dock att nästan varje gång jag kom med mina oombedda råd till min dotter så gick det ungefär en minut innan hon sa: ”Nu tror jag att jag har spelat färdigt” och ställde ifrån sig gitarren. Försökte då vara mer som Benny Anderssons morfar/farfar – lyssna, uppmuntra och finnas till hands. Och i övrigt hålla käften. 

Tänker att man kan göra ungefär lika när det gäller träning oavsett om det gäller vänner, familjemedlemmar, klubbkompisar eller totala främlingar. Man finns där och uppmuntrar. Vill de fråga något kommer de troligen fråga. Kan självklart finnas undantag, som exemplet med OCR-hindren. Men ändå. 

Och apropå musik vill jag avsluta med en skojig anekdot på samma tema från livet utanför löpning (detta för att jag är en medelålders man som utgår från att du inte känner till den OCH för att jag gillar musik där två av de viktigaste aspekterna är att man är klädd i läder och spelar gitarr). 

En amerikansk kvinna vid namn Nita Strauss hade tidigare i år på sig en Alice Cooper-tröja när hon var i en matbutik. Till saken hör att Nita Strauss är drygt 30 år gammal. En anställd i matbutiken talade då om för henne att hon är alldeles för ung för att ha en sådan tröja då den nu 73-årige sångaren slog igenom med sitt band långt innan Nita Strauss var född. Varför är det så kul? Tja, Nita Strauss hade vid tillfället spelat gitarr i Alice Coopers band i sju år, se bild nedan.  


OBSERVERA gärna att det inte är goda råd och hjälpsamhet jag är emot. Det är när, hur, varför, av vem, till vem som jag säger att man kanske ska tänka lite mer på. Hjälp gärna andra! Och ta gärna emot råd och hjälp utan att vara ett arsle mot den som vill hjälpa. Men kom ihåg att det kanske inte är världens bästa idé att gå fram till en person på gymmet och berätta hur de egentligen ska göra ”kettlebell swing”.

ps. förlåt igen alla som fått mina ovälkomna råd!