För några år sedan fick jag ofta frågan: Hur är det nu, ska jag landa på hälen eller framfoten? Så etablerade sig hela Born to Run-tänket och frågan ändras till: Visst ska man landa på framfoten? Vid det här laget tänkte jag att det hela var lite klarlagt. Men så är det tydligen inte. 

Så dök den upp igen. Såg den här bilden (se nedan) och lite olika artiklar som kommenterade det hela när den dök upp för två år sedan. Såg då också ett flertal andra artiklar och filmer och bilder på samma tema, nämligen att det skiljer sig en hel del mellan olika elitlöpare när det gäller vilken del av skon som nuddar marken först. Just den här bilden kommer från de amerikanska uttagningarna till OS på 10 000 meter. Några löptekniknördar satte även upp en höghastighetskamera vid Boston Marathon och räknade hur många av de 100 första löparna som nuddade hälen, hela foten, eller framfoten först, typ: ”Titta, nuddade inte hälen marken aningen före någon annan del? Då så, kryss i häl-rutan”. Så gjorde man ett stort nummer av resultatet som självklart också tolkades lite olika beroende på vem som stod för analysen.

Trodde dock att hela vilken-del-nuddar-marken-först-grejen blåst över. I alla fall till för ett par dagar sedan då jag såg en länk på Facebook till den här artikeln med medföljande bild (http://www.blisstree.com/2012/06/26/fitness/run/foot-strike-photos-10k-olympic-trials-barefoot-running-vs-normal-running-678/). Och eftersom folk fortfarande länkar och sprider denna bild av hur effektiv löpteknik funkar tänkte jag därför, än en gång, ta upp hur feltänkt det här är.

Vilken del av foten som nuddar marken först är nämligen inte så jätteintressant eftersom det inte spelar någon större roll. Hur trycket fördelas på foten är däremot betydligt mer intressant. Eftersom löparens kropp är på väg framåt kan det vara så att hälen nuddar marken utan att någon nämnvärd vikt läggs på hälbenet. Och innan trycket kommer på foten har löpren flyttats framåt så att foten befinner sig längre in under kroppen och trycket kanske kommer i stort sett uteslutande på framfoten.

Så är det till exempel för löparen på bilden här bredvid. Visst ser det ut som om all vikt kommer att läggas på hälen, men så är det inte, vilket är tydligt när man ser hela filmen.
Det kan också vara så hälen nuddar först och trycket fördelas jämnt mellan häl och framfot eller så nuddar hälen först och all vikt också läggs där. Att närstudera vilken del som nuddar först säger alltså väldigt lite om vad som egentligen händer.

Men det kommer mer. De här bilderna säger nämligen heller ingenting om sånt som betyder minst lika mycket mer eller mer än tryckfördelningen på foten.

Åt vilket håll rör sig foten när den går ner i marken, framåt, neråt, bakåt? Går den framåt blir det i regel en lite för stor broms och många fler än vad de är medvetna om gör just en sådan rörelse.

Var befinner sig övriga kroppsdelar? Är till exempel höften något felvinklad kan man ha svårt att utnyttja kraft och stabilitet i med rumpmusklerna och hänger huvudet lite framåt kan kraften i steget riktas ner i marken på ett väldigt oekonomiskt sätt istället för att driva kroppen i färdriktningen. Och är man något framåtroterad i axlarna (lätt hänt för alla som sitter mycket vid ett skrivbord på jobbet) är det lätt att både få en ökad och överdriven rotation i överkroppen vilket tröttar ut dig på mittpartiet samt att armen slängs lite längre fram vilket tillsammans med den ökade rotationen av kroppen får fötterna att landa längre framför tyngdpunkten än vad som är effektivt.

Men sånt brydde sig de som tog de här bilderna inte speciellt mycket om. De ville vet vilken del av skon som nuddade marken först och fick det att låta som om det var det viktigaste när det gäller löpteknik.

Så kan vi nu vara överens om att just vilken del som av skon som nuddar marken först inte är själva definitionen av god eller mindre god löpteknik?

Fotnot: I artikeln jag länkar till här ovan står att det är helt okej att landa på hälen. Och som jag tolkar det är det inte bara ”nuddar hälen först” som avses utan att det mesta av vikten läggs på hälbenet. Visst får man gör så, det kanske till och med är ett måste för just dig. Men det finns en liten risk att man då missar den gratisenergi som man kan få tillgång till genom att utnyttja elasticiteten i muskler och senor. Därmed inte sagt att man alltid ska sikta på att bara springa på framfoten. Allt måste så klart utgå från varje individuell löpares styrka, uthållighet och trötthet. Springer man 200 meter kan de flesta springa endast på framfoten för att på så sätt maximalt utnyttja elasticiteten. Har man just klivit av sin cykel på en Ironman är det få som klarar det vilket gör att man då med fördel lägger mer vikt på hälen.