En del tror att man har en (1) löpstil. Typ en stil man alltid har och som man är född. Så är det ju inte. Eller rättare sagt, så bör det inte vara. För det första går det alltid att justera rörelserna lite så man springer mer energieffektiv och/eller minskar risken för skador. För det andra är det bra om man kan välja löpstilstaktik efter vad man är ute efter – Ultravasan eller 3000 meter på bana. För att illustrera dessas två saker tar jag en löpare från veckan som gick som körde gång 3 av 3 tester med MotionMetrix hos mig.
Bild 1 (den överst till vänster): Första testen gång 1 och test gång 3 på samma bild. Första testen blev han ”Long strider” ett sätt att springa som inte bara kräver mycket extra energi utan även driver upp skaderisken rätt rejält. När han kom till träff 3 blev han istället mer ”Eco sprinter”, den löpstil som sett till skaderisk och energieffektivitet för långdistanslöpning är optimal på sträckor från 5000 till maraton.
Bild 2 (den överst till höger): Men han lärde sig också hur kan kunde justera din teknik så han drar lite mer mot ”Power racer” vilket är riktigt bra om man vill springa fort som en medeldistansare på hög nivå och även att bli mer en ”Quick stepper” som är väldigt energieffektivt när man springer riktigt långa sträckor samtidigt som den är skonsam mot kroppen.
Man bör alltså inte ha en enda löpstil. Man bör först hitta en grundstil som är riktigt jäkla energieffektiv (bild 1) som man sedan kan skruva på beroende på vilket fart och sträcka man kör (bild 2), något som den här löpare fixade alldeles utmärkt.
