En del människor är så kallade ”morgonmänniskor”. Dessa abnorma avvikare gillar att kliva upp tidigt då de sprudlar av energi och kan framför flera intelligenta och språkligt korrekta meningar på raken. Sån är inte jag!
Redan när jag var liten kille i föräldrahemmet i Huddinge införde jag ett förbud mot att prata med mig före frukost. Då, precis som nu, är jag inte sur när jag kliver upp. Jag vill bara bli lämnad i fred. Blir jag inte lämnad i fred blir jag däremot sur vilket lätt kan misstolkas som att jag var sur redan från start. Det var jag inte. I alla fall inte fram till den tidpunkt då jag blev tilltalad.
Men tro inte att jag tillhör den där konstiga gruppen snoozare. Såna där som ligger och drar sig och ställer om väckarklockan 14 gånger innan de äntligen masar sig upp. Varför förlänga pinan? Nej, ringer det kliver jag upp omedelbart innan jag hinner ångra mig och drabbas av ännu en vidrig ringsignal några minuter senare.
Nu i veckan var det en person som vill lära sig effektiv löpteknik redan klockan sju på morgonen. Egentligen tycker jag inte att det spelar någon roll vilken tid man kliver upp, det är lika hemskt oavsett tidpunkt. Det som däremot tog emot var att befinna sig på plats vid Filmhuset (där mina kurser utgår från) redan innan solen gått upp. Hade ingen aning om att solen gick upp så sent redan nu.
Så sprang vi iväg över gärdet där dimman låg tät. Vi sprang uppför en backe där dimman lättade och hästarna just släpptes ut i sin hage vid de gamla ekarna. Luften frisk och oktoberkrispig. Tog ett kort med mobilen och tänkte: ”Det här är mitt jobb. Jag är på kontoret just nu”. Plötsligt kändes det inte alls så jobbigt att vara uppe med tuppen. Tvärt om. Att möta soluppgången i vacker natur och ha löparskorna på fötterna kan vara bland det bästa som finns. Att ha det som jobb är helt fantastiskt.
