Det går i princip inte att överskatta det mentala när man tävlar. Går det bra känner man sig stark. Går det dåligt känner man sig klen.
Per Håkansson, 372, har just gått i mål och är otroligt nöjd med att ha avslutat sin första Ironman, det vill säga 3 860 meter simning, 180,2 kilometer cykling och 42 195 meter löpning.
Pratade med några multisportare för ett tag sedan om hur stark man är när man spikar kontrollerna och ligger bra till i slutresultatet. Och om hur man plötsligt kan bli jättetrött när man upptäcker att man missat, stämplat fel eller plötsligt slås av insikten att man ligger näst sist. Eller titta bara på hur det brukar se ut direkt efter målgång. Segraren hoppar och skuttar och springer ärevarv på ärevarv medan den som fick stryck på mållinjen ligger utslagen, fulltsändigt utpumpad.
Till exempel brukar jag vara trött när jag klarat av ungefär två tredjedelar av en tävling. Springer jag ett 10-kilometerslopp brukar jag vara som tröttast mellan 6 och 7 kilometer. Efter 8 och framåt är jag betydligt piggare. Men springer man ett maraton är man inte trött mellan 6 och 7 kilometersskyltarna. För även där blir jag trött på samma ställe i förhållande till längden, det vill säga mellan cirka 28 och 35 kilometer. Det spelar liksom ingen roll hur lång en tävling är, tröttheten kommer vid samma tillfälle i förhållande till längden. Å vad kan det bero på? Jag sa ju det: det sitter i huvudet.
På tal om det här med längd så är ju kroppen så fantastisk att den kan anpassa sig till det mesta. Innan jag körde min första triathlon på Ironmandistans (3 860 m simning, 180,2 km cykel, 42 195 meter löpning) förstod jag inte alls hur det skulle gå till. Efter första riktigt långa träningspasset med 12 mil cykel direkt följt av 20 kilometer löpning var jag helt slut. Så där slut så man mest ligger i fosterställning och mår lite illa. Tror det var bra att jag inte provade triathlon innan jag slog till på en över Ironman-distans. Hade kanske inte vågat mig på det hela om jag vetat hur trött man kan bli på en tävling över halv Ironmandistans. För när man går i mål på en sådan tävnling är det helt omöjligt att tänka sig dubbla sträckan. Men när det väl var dags för den långa utmaningen gick det hur bra som helst. Tog det lugnt och mådde fint under större delen av loppet. Cyklingen blev kanske lite tråkigt på slutet och benen blev nog lite trötta efter halvmarapasseringen, men det var faktiskt kul hela tiden.
När jag nu i helgen var på plats som tränare vid SM på Ironmandistans i Kalmar är det kul att se hur många som antagit utmaningen och som tar sig i mål. Visst måste man träna en del för att klara av en Ironman, men det största begränsningen för vad du kan klara av sitter inte i kroppen utan (jag säger det igen) i huvudet.
