Snö är vackert. Så kan man åka skidor på snö. Och ganska precis där upphör allt det roliga med snö. I alla fall om man är löpare. Och speciellt om man är en vad.
Nu finns det snö i hela landet vilket betyder att det är på sin plats med en liten varning. Löpning i snömodd är betydligt mer ansträngande för vaderna än vad många tror. Visst kan den vita, kalla geggan ge ett lite mjukare underlag och en bättre löpteknik (mer om det längre ner). Men det är också så att slirandet i snömoset kan skapa en betydligt större belastning på vaderna när de får jobba ordentligt med att försöka hitta fäste för frånskjutet. Din fötter gillar nämligen ett bra fäste (egentligen är det hjärnan som prioriterar, men ändå). När kroppen känner att det är lite för mjukt eller lite för glidigt eller både mjukt och halt som vid snömos så kommer din fot att börja leta efter stadga. Det gör den genom att trycka till lite extra vilket alltså skapar en rejäl belastningsökning i vaden. Det här kan man även känna av om man springer på en sandstrand då de flesta trycker till med vaderna lite extra vid varje steg eftersom sanden är så lös.
De två senaste väldigt snörika vintrarna ha också genererat betydligt fler vad bristningar än vanligt. I alla fall har jag upplevt det så i de träningskretsar där jag finns och verkar även om jag inte har kollat saken med SCB eller vem som nu skulle hålla räkningen på alla med gubbvad.
Mörkret och kylan gör också att en del löpare får lite längre mellan löpturerna vintertid vilket även det ökar risken för skadeproblem. Man kanske försöker trycka på lite för att komma upp i närheten av de farter man hade i slutet av hösten, samtidigt som träningsdosen och därmed hålfastheten i vaderna, har minskat.
Hugger det till är det tryckförband som gäller. Hårt och snabbt för att stoppa blödningen som kan uppstå i samband med bristningen. Vänta inte tills du kommer hem utan ta vad du kan komma på och dra runt vaden, till exempel en strumpa eller buff eller vätskebälte eller vad du nu kan komma på.
Samma sak gäller förresten vid stukningar. Tryckförband från tårna och upp över det skadade området är vad som gäller om du vill minska rehabiliteringstiden. Och även här är det lite bråttom. Efter cirka sju minuter spelar det faktiskt inte någon större roll om du sätter på ett tryckförband eller inte. Det kan kännas bättre men rehab-tiden blir inte mycket kortare för det.
Tränar du tillsammans med andra kan det faktiskt vara en riktigt bra idé att någon har med en elastisk binda, typ Dauer-binda. Det är ju trots allt roligare om man kan börja springa igen efter några dagar än att känna av skadan under flera veckor eller längre än så.
Men precis som jag skrev i början av texten så kan ett halt underlag vara bra för löptekniken. Det behöver inte ens vara halt, det räcker faktiskt med att den som springer tror att det är halt för att få till en teknikförbättring. Det som händer då är att de inte trycker foten framåt lika hårt som tidigare utan istället får en lite mer tassande löpstil. Den tassande stilen gör att trycket mot marken kommer när foten är lite längre in under kroppen och därmed närmare tyngdpunkten, något som de flesta löpare behöver bli rejält mycket bättre på.
Å andra sidan är det lätt att bli lite stel både av kyla och av rädslan att halka. Och att vara stel är riktigt uselt för effektiviteten. Faktum är att just det där med avslappning är en väldigt underskattad del av löpningen. Det är där man bör lägga fokus efter att man fått till ett bra rörelsemönster. Men det får nog bli ett hel eget blogginlägg längre fram.
